Betyg: 2 av 6

Burlesque – en musikal/melodram fylld med lättklädda kvinnor som plutar med sina läppar och sprattlar med sina ben – kan förstås inte vara barntillåten i USA, och det är den inte heller.

I Sverige ser vi annorlunda på de här sakerna; alltså välkomnas även våra spädaste medborgare till salongen. Men frågan är om det är helt lämpligt i det här fallet.

Här finns nämligen en räcka riktigt skrämmande scener, starka skildringar av vad nervgifter och skalpeller i övermått kan ställa till med. Närbilderna på Cher kommer att hemsöka mig om nätterna framöver. Det är fasansfullt: ingenting rör sig i det ansiktet förutom underläpp och haka. Det är som att se Humle och Dumle i drag eller Robocop med peruk och slampig makeup. Känsliga personer varnas härmed.

Även personer som vet med sig att de reagerar negativt på manus som uteslutande består av klichéer, bör nog avstå från Burlesque. Återigen ser vi hur det kavata yrvädret från bonnlandet kommer till den dekadenta storstan och slår sig fram till stjärnstatus och kärlekslycka trots en närmast biblisk anhopning av motigheter i hennes väg.

Fast vid närmare påseende är det ju inte så mycket bevänt med de där motigheterna. Söta, blonda Ali, spelad av Christina Aguilera, får helt enkelt bara tjata litet grann innan klubbägarinnan Tess (Cher) ställer henne på scenen och bygger hela den nya showen kring just hennes Etta James-covers, en show som ska rädda ställets finanser, är det tänkt.

Och kärleken – ja, jisses. Historien om Ali och en tafatt bartender är ett märkligt sedesamt sömnpiller rullat i vaniljsocker.

Burlesque är aldrig vågad, aldrig vulgär eller utmanande på riktigt. Scouterna har ockuperat syndens näste, men de vet inte riktigt vad de ska göra med det.

Visserligen har Aguilera en röst med hårt blås i, men jag föreslår ändå Bob Fosses snart 40 år gamla Cabaret på dvd. Där finns både en någorlunda relevant historisk/politisk kontext och en smartare koreografi.