Betyg: 2 av 6

Så var det dags igen efter 13 år. En ny Hamilton, denna gång i Mikael Persbrandts skepnad, har trätt fram på bioduken. Med hårt spända muskler och gravallvar i sin blekblå blick drar Guillous actionhjälte ut i nya strider. Spelplats: öknen – och Stockholm.

Som i varje spionthriller gäller det storpolitik: svenska storföretag som ägnar sig åt hemlig vapenhandel, amerikanska säkerhetsföretag som iscensätter terrordåd och skriver dem på islamismens konto. Det är en händelse som ser ut som en tanke att stora delar av handlingen kretsar kring länderna i östra Afrika, med bland annat en svensk som hamnar på fel sida om en gräns och fängslas. Men ungefär där upphör också parallellerna till aktualiteten.

I danska Kathrine Windfelds regi har Hamilton formaterats om till nya tiders krav. Berättandet har blivit råare, precis som i Bondfilmerna. Blodet sprutar i alla riktningar, medan tempo och nerv har skruvats upp. Hamiltons överklassprägel har tonats ner åtskilligt. Kvar finns en underrättelseofficer tecknad med tämligen grova penndrag. Han agerar mekaniskt, dödar reflexartat, och har på sin höjd behållit ett minimum av yrkesetik – övertygelsen om att han handlar i nationens intresse.

Lennart Hjulström återvänder till en roll snarlik den han hade redan i Täcknamn Coq Rouge mot Stellan Skarsgård 1989. Då hette han Näslund, nu DG – och denna gång är han Hamiltons förre chef och ende förtrogne. Han hör till filmens få genuina glädjeämnen, även om rollbesättningen överlag är bra. Men det är ingen tvekan om att det egentligen bara är Persbrandt det handlar om – det är han och ingen annan som är tänkt att sälja det ganska slitna, om än nödtorftigt upputsade konceptet till en ny storpublik. Den som råkar vara trött på honom göre sig här inte besvär.

Mestadels är det hela ändå hyfsat genomfört rent hantverksmässigt, och stundtals rentav riktigt spännande. Somliga scener är samtidigt så karikerade att de snarast närmar sig det kalkonartade. Problemet är framför allt att filmen ingenstans riktigt lyfter. Själva handlingen som sådan saknar varje uns av trovärdighet. Dialogen känns ungefär lika äkta som i en kioskdeckare. Då hjälper goda skådespelare och snygga scenografier föga.