Betyg: 4 av 6
Alla filmer som utspelas i skolmiljö står i tacksamhetsskuld till den bästa av dem alla: Jean Vigos ”C i uppförande” från 1930. Så också ”Gosskören”, gjord av Vigos landsman Christophe Barratier. Men där Vigos film är surrealistisk och bildstormande, är Barratiers uppbygglig, en känslosamt drama som väljer motsatt berättarperspektiv mot Vigo: en lärares mödosamma kamp att vinna sina kuschade elevers förtroende. Här finns, liksom hos Vigo, en löjlig rektor (François Berléand), som blir mindre löjlig genom att han är en desperat människo- och självföraktare som brutalt hämnas på barnen för sitt eget misslyckade liv.
”Gosskören” utspelas på en ungdomsvårdsskola år 1948, fast tiden på sätt och vis är oviktig - en ironisk känga mot marsalk Pétain är allt av tidskommentar. Vad det handlar om är en tidlös moralitet som kan sammanfattas i orden ”den slagne slår” eller ”som man ropar får man svar”.
Det är den insikten som driver Mathieu (Gérard Jugnot) när han kommer till skolan som nybliven lärare. Snabbt och instinktivt tar han ställning för barnen gentemot de andra lärarna-fångvaktarna, något som inte omedelbart hjälper honom. Han hamnar i ett limbo: pojkarna betraktar honom med misstro, kollegerna med förakt. Men tålmodigt och fyndigt får han barnen på sin sida: han börjar öva sång med dem. Så småningom förvandlas de till en gosskör som sjunger invecklade, flerstämmiga kompositioner. I filmen är de skrivna av Mathieu själv, som också han får sin chans att visa vad han kan.
Musikaliskt är filmen en vacker upplevelse, med sin körmusik långt från den svenska, folkvisedominerade. Jean Baptiste Maunier, som spelar naturbegåvningen Pierre, hade med sin änglaröst nog kunnat inspirera självaste Benjamin Britten.
”Gosskören” är på sätt och vis både enkel, förutsägbar och sentimental. Men den räddas av sin träffsäkerhet i den melodramatiska genre den tillhör; här berättas med
lätt hand och samtidigt mycket precist. Och framför allt räddas filmen av sina insikter i hur människor fungerar: skriker man åt dem skriker de tillbaka - eller tystnar för gott. Sjunger man med dem, och för dem, så få man en sång tillbaka, eller åtminstone ett försök till det.
