Betyg: 4 av 6

Humor och skräck går sällan ihop. Screamfilmerna med sitt ideliga blinkande till den egna genren blir varken roliga eller läskiga. Men Insidious funkar förvånansvärt bra – här blir fnissen en kortvarig men skön avkoppling i en påfrestande lång anspänning.

För det är läskigt, på riktigt. Trots att berättelsen är mycket snarlik den i ett hundratal tidigare filmer: en tillsynes lycklig familj flyttar in i ett stort vackert hus.

Ena sonen hamnar i mystisk koma. Mamma tror på hemsökelse, pappa tvivlar. Här finns söta men hemska spökbarn, onda andar med klövar och en trupp demonutdrivare med gammal tant som anförare.

Här finns, kort sagt, välbeprövade knep i lätt omstöpt form, försedda med effektivt skärande ljudeffekter, snygga visuella växlingar mellan härsides och hinsides och skapligt trovärdiga karaktärer som man faktiskt, vilket inte hör till konventionerna i genren, kan känna med.

Och så, som en bonus, finns här en uppsjö charmiga spöksökarmanicker av typen ombyggda Viewmasters, gasmasker och polaroidkameror som en påminnelse om att analogt är mer andligt än digitalt.