Betyg: 6 av 6
Man trodde nästan att filmindustrin hade lyckats ta kål på den hederliga gamla skräckfilmen. Först genom att skämta ihjäl den i Scream- och Scarymoviefilmerna. Sedan genom att dränka den i blod och tortyr i Saw- och Hostelfilmerna. För att inte tala om alla dessa fåniga japanska spökflickor med långt svart hår som dykt fram ur tv-apparater och mobiler.
Men nu har skräckfilmen återupprättats till sin forna glans av de spanskspråkiga filmmakarna. Först ut var Alejandro Amenábar med The others. 2006 kom Pan’s labyrint av Guillermo del Toro, som lät kampen mellan onda och goda i spanska inbördeskriget återspeglas i underjorden.
Nu har han producerat Barnhemmet, regisserad av debutanten Juan Antonio Bayona. Att del Toro haft stort inflytande märks inte minst på att ett barnhem även spelade huvudrollen i hans film The devil’s backbone.
Det som utmärker en riktigt bra skräckfilm är en otäckt bra historia berättad med små medel. I Barnhemmet finns inte en enda specialeffekt, varken gastar eller blodpölar. Det läskigaste som händer är ljud; steg, dörrknarr, gråt och så ett litet barn med en konstig tyghuva över huvudet. Och man blir garanterat livrädd.
Barnhemmet lamslår åskådarna från första rutan på ett gammalt hus till den sista på samma hus. Det som utspelar sig däremellan är en säregen tragedi om oönskade barn.
Huset är ett barnhem vid kusten med en ensam fyr ute på en udde. En liten flicka blir adopterad och lämnar hemmet. Men Laura, som hon heter, kan inte släppa sin barndom utan återvänder som vuxen, fenomenalt spelad av Belén Rueda, för att öppna huset på nytt som skolhem för handikappade barn. Hon och maken Carlos har också en liten son. Simon är inte bara ovanligt fantasifull, han bär också på en hemlighet.
En dag är han försvunnen och förblir borta. Men Laura ger sig inte. Hon ska hitta honom till varje pris. Men det är först när hon lämnar alla rationella förklaringar och förvandlar sig till ett barn på nytt som hon hittar pusselbitarna som förbinder nuet med det förflutna. Det blir leken som visar vägen, en lek där en ledtråd leder till nästa och till nästa. Så kan en gammal porslinsdocka förvandlas till ett tystat vittne eller en dörrknopp formad som en snäcka bli en magisk vägvisare.
Jag ska villigt erkänna att så här rädd och samtidigt euforisk har jag inte känt mig på länge på en film. Förklaringen är förstås att Barnhemmet inte bara är ute för att skrämmas utan för att skapa igenkänning långt ned i våra allra mest dolda själslager. För Barnhemmet handlar om den dubbla känslan att vara ett borttappat barn, som det heter i Peter Pan, men också om rädslan att förlora ett barn, om att vara övergiven men också om att överge av misstag eller av obetänksamhet.
