Betyg: 3 av 6

Det kan se ut som en kort film men mexikanska Lake Tahoe känns ändå mycket lång. Och det är säkert avsikten. Att genom stillastående tablåer förlänga varje ögonblick för att åskådliga upplevelsen av en förlust.

Det börjar med att unge Juan kör på en stolpe – avsiktligt eller inte framgår inte – på en helt tom väg. Sedan handlar resten av filmen om att försöka få igång bilen igen och de olika människor Juan söker hjälp hos. Man kan väl också se det som att Juan steg för steg återvänder till livet efter den förlust han gjort. Men det tar ett bra tag innan man förstår sammanhanget. Sättet att berätta på är finurligt och stundtals roligt, men också tålamodsprövande. Ibland vet man inte om de svarta rutorna mellan scenerna är just svarta rutor -eller om man har råkat nicka till

i stillaståendet. Filmens titel har inget med innehållet att göra utan är en poetisk referens.