Betyg: 5 av 6

När det provisoriska flyktinglägret i Calais för någon tid sedan jämnades med marken av fransk polis var Philippe Liorets film Welcome redan gjord. Den kunde ha handlat om vem som helst av de många minderåriga där.

I centrum för filmen står Bilal, 17-årig irakisk kurd som försöker ta sig från Calais till London för att återförenas med flickan han älskar. Av en människosmugglare köper han sig plats på en långtradare för att ta sig över kanalen. Men det finns ett aber: man måste klara av att ha en påse över huvudet när poliserna gör stickprovskontroller för att få veta om någon andas i lastutrymmena. Bilal, som tidigare torterats just på det sättet, får panik. Tillbaka i Calais konstaterar rätten kort att han inte kan skickas hem till ett land i krig. Men fransk lagstiftning gör samtidigt allt för att han och hans olycksbröder inte heller ska kunna stanna. Där finns exempelvis ”solidaritetsbrott”: så rubriceras hjälp till illegala invandrare med logi eller pengar. Straffet: upp till fem års fängelse.

En myt? Det hävdar den franske invandringsministern, som menar att lagen aldrig tillämpats vid humanitär hjälp. Människorättsorganisationer däremot menar att polisen i flera fall använt skrämselmetoder för att förhindra volontärinsatser.

Lioret gjorde sin film efter att ha besökt Calais och följt volontärer i deras arbete. Den aktualiserar en humanitär krissituation, och väcker samtidigt en brännande politisk fråga. Att den blivit omdebatterad i Frankrike är givet.

Men Welcome är ingen pseudodokumentär utan fiktion: ett förtätat drama, där siminstruktören Simon, normalt likgiltig och avtrubbad för invandrarfientlighetens många yttringar till vardags, möter Bilal och alltmer tar sig an honom. Det är ett lågmält men starkt porträtt av de båda männen, som engagerar åskådarens känslor utan att gå till överdrift.

Filmtiteln – ett citat från Simons invandrarhatande grannes dörrmatta – rymmer samtidigt en mindre ironisk tolkningsmöjlighet. För Simon är Bilal faktiskt välkommen.