Betyg: 5 av 6

Här är något nytt för Brad Pitt-groupies: 142 minuter om Major League-baseball, full av fikonjargong, i alla fall för de flesta på denna sida om Yankee Stadium. Och det är en bra film, riktigt bra till och med.

Allt bygger på verklig bakgrund och handlar om då Oakland Athletics general manager Billy Beane utsatte sin måttligt framgångsrika klubb för en kontroversiell omstrukturering som sedan dess har påverkat hela detta stora amerikanska fritidsnöje.

Året är 2001. Beane (Brad Pitt i sin kanske bästa roll hittills), före detta spelare som efter oinfriade löften lämnat gräset och nu rattar ”The A’s”, frustreras över klubbens ekonomiskt blygsamma position, som tvingas se varje duktig spelare gå till högre betalande klubbar. Efter att tre sådana just har försvunnit letar Beane förgäves dugliga ersättare; antingen begär de andra klubbarna för mycket eller så vägrar de sälja.

Vid ett av dessa misslyckade möten noterar Beane en avig ung man vars oväntade kalkyler går stick i stäv med gängse mentalitet. Peter Brand (en triumfroll för Jonah Hill) är nationalekonom från Yale och hans teori går ut på att studera spelarnas individuella styrkor och svagheter och därefter i stort sett köra dessa genom ett dataprogram.

Genom att på detta sätt kombinera olika, ofta enskilt omärkvärdiga spelare, får man fram ett perfekt lag, tror Brand. Beane nappar och så går vågspelet igång.

I grunden är Moneyball en klassisk underdog-historia. I centrum står Beane, en lite sorglig och inte helt sympatisk person, vars liv inte helt gått som han tänkt sig. Att det sedan råkar handla om baseball är sekundärt, om än fascinerande.

Eloger för denna lite otippade topprulle går även till regissören Bennet Miller (Capote) och Aaron Sorkin, nyss hyllad för sitt manus till The social network. Så stor som den filmen blir Moneyball kanske inte men den hör helt klart hemma på samma gedigna planhalva.