I Park Chan-wooks tidigare filmer Hämnarens resa och Oldboy – Hämnden var det männen som styrde och ställde så att kvinnorna reducerades till bifigurer. När den koreanske regissören nu avslutar sin hämndtrilogi, är det ur ett strikt kvinnligt perspektiv.

Lady Vengeance handlar om Lee Geum-ja, som suttit i fängelse i 13 år för ett barnmord. När hon kommer ut sätter hon sin synnerligen intrikata plan i verket, men det dröjer innan vi får veta vem den riktar sig mot. Historien vecklar ut sig som ett nät, för att sedan stramas åt allt mer inför den avgörande konfrontationen. Spänningen fungerar på flera plan: frågan om hur det ska gå för Geum-ja känns lika angelägen som de moraliska frågor filmen ställer. Kommer hon att få sin hämnd, och kommer den i så fall att ge henne den tillfredsställelse hon söker? Går det att försvara blodshämnd?

Lee Young-ae i huvudrollen har vuxit enormt som skådespelerska sedan den något trevande insatsen i Park Chan-wooks gränsbevakningsthriller Joint Security Area från 2000. Med sin självklara utstrålning behärskar hon här varenda nyans, från den kärvt ironiska till den stilla sörjande. I filmens tillbakablickar från innanför fängelsets murar visar hon en nästintill helgonlik saktmodighet, men den personligheten ömsar hon som ett skinn i samma sekund som hon släpps fri. I dess plats framträder en kall, illvillig, närmast demonisk gestalt.

Lady Vengeance för en tydlig dialog med föregångaren Oldboy – Hämnden. De två filmerna har samma upplägg i grunden, med den långa fångenskapen och det maniska ruvandet på hämndbegäret som de tydligaste exemplen. Samtidigt är de som spegelbilder av varandra. Om Oldboy - Hämnden är en svettig och mörkt komisk action-betonad historia, är Lady Vengeance snarare ett isande och tragiskt drama.
Därmed inte sagt att Park Chan-wook skulle ha lagt humorn åt sidan denna gång; hans lakoniska och slagfärdiga berättarstil är fortfarande lätt att känna igen. Det är sällan man ser filmskapare som är så egensinniga och konsekventa i sin vision. Park Chan-wook bevisar ännu en gång att världens bästa filmer just nu görs i Sydkorea.