Webb-tv
En närgången skildring av unga, adrenalinstinna danska soldater stationerade i Camp Armadillo, en bas belägen i Helmand-provinsen i Afghanistan.
Betyg: 5 av 6
En dokumentärfilm får ofta fungera som debattfackla. Från Emile de Antonios Vietnamfilm In the year of the pig, via Michael Moores USA-skildringar till Erik Gandinis Videocracy har dokumentärer vidgat eller vridit vår uppfattning om företeelser och skapat opinion. Det innebär inte att de alltid är lyckade journalistiska produkter eller särskilt bra filmer. Ibland är de bara rätt åsikt på rätt plats vid rätt tid.
Att Janus Metz Afghanistan-dokumentär Armadillo har väckt enorm uppmärksamhet i Danmark beror dock inte på att den skulle vara någon propagandistisk partsinlaga. Det beror på att filmen gör det allra viktigaste: skildrar människors möte med krig nere på marken och hur det påverkar dem. Och gör det förbannat bra.
Metz och hans fotograf var inbäddade med en grupp danska soldater ur ISAF-styrkan i ett halvår. De följde med från det tårfyllda familjeavskedet på Kastrup (och soldatfesten med den inhyrda strippan) och hem igen. Soldaterna – Mads, David, Ølby – framstår som vad de är; killar som nyss lämnat tonåren och nu befinner sig i ett talibankontrollerat område iförda högteknologisk krigsutrustning. Filmen ger knappa personfakta, skapar inga hjälteporträtt och tecknar inga nidbilder. Effekten är suverän: en nation kan reflektera över dem som vilka 20-åringar som helst.
Det är en film skapad med dramatik i foto och ljudläggning: helikoptrar i motljus, soldater i dimmig gryning, avsked till tonerna av klockspel. Metoden är fluga-på-väggen utan direkta intervjuer eller skildringar av storpolitik i bakgrunden.
Men rörelsen från officerarnas honnörsord om ISAF till verklighet på plats talar sitt tydliga språk: att hjälpa lokalbefolkningen – som vi får se lika lite av som styrkan tycks ha kontakt med dem – är en prioritet som inte bara är svår, utan som hos soldaterna tar baksätet till längtan efter striden. De pratar om den innan; hur meningslöst det skulle vara om man åkte hem utan att ha fått ta del av den; de är höga på den efteråt. Men de kontrollerar ett kilometerstort område, filmens största slag handlar om fyra talibaner i en dunge. Det är svårt att inte tänka på första världskrigets skyttegravar och de många som dog för några meter mark.
Jag är säker på att Armadillo överlever sin roll som debattfackla; det är en välgjord film som i varje bild – från det trista patrullerandet till blicken hos en nyss skottskadad och morfindrogad yngling – säger något om krigets villkor.
Men i nuet har den en viktig funktion att fylla: man kan begråta de trauman som förmodligen drabbar de här pojkarna (som nästan alla vill återvända till Afghanistan) och man kan begråta de trauman som uppstår i en krigförande nation. Man kan också vara av åsikten att krig ger trauman, och att dessa trauman är nödvändiga uppoffringar för en demokratisk värld.
Vad man än tycker så är det viktiga med Metz film att den, till skillnad från all svensk rapportering om ett krig där även vi har soldater på plats, ger ett djuplodande mänskligt perspektiv på det som sker.
