Betyg: 2 av 6
Den franske boxaren Marcel Cerdan, född i Algeriet men icke desto mindre kallad Le Bombardier Marocain, har vi sett förr på vita duken. Det var han som förlorade världsmästartiteln i mellanvikt till Jake La Motta i juni 1949, och följaktligen är han en viktig bifigur i Martin Scorceses Tjuren från Bronx.När vi nu återser honom i Olivier Dahans La vie en rose – en så kallad biopic om sångerskan Edith Piaf – är det i egenskap av den enda riktigt stora kärleken i den spröda lilla sångfågelns korta och sorgkantade liv. Faktum är rentav att det bara är just Cerdan i den legendariskt långa raden av Piafs alla älskare och äkta män som här ägnas någon uppmärksamhet överhuvudtaget. Detta är åtminstone litet märkligt med tanke på att somliga namn, som exempelvis Yves Montand eller Eddie Constantine, kunde ha adderat litet extra stjärnglans till föreställningen.
Men Cerdan fyller en alldeles speciell funktion för Dahan eftersom han råkade dö i en flygkrasch på väg från Paris till New York i oktober 1949. På så sätt blir just den här romansen särdeles tragisk och tacksam ur tårkniparsynpunkt.
Att Cerdan var på väg tillbaka till USA med anledning av ett träningsläger och en returmatch mot La Motta, är inte en upplysning som Dahan ser sig tvungen att trötta sin publik med. Det är ju inte Sportspegeln, det här. Så istället framstår det nu som att den stilige boxaren, lika galen av saknad som hon, kommer flygande över oceanen bara för att kasta sig i armarna på sin stackars älskling, som är i färd med att lägga New York för sina små fötter.
Förtvivlan av kosmiska mått, alltså. Men genom gråten framskymtar den krassa kalkylen, och spetsar man öronen hörs klirret av kassaapparater.
I den formmässigt mest elaborerade scenen i filmen tar Piaf emot dödsbudet och irrar, förkrossad av sorg, omkring i sin hotellsvit, som plötsligt mynnar ut i en strålkastarbelyst estrad omkring vilken publiken sitter bänkad, redo att lystet lapa i sig den stora artistens lidande såsom myran mjölkar bladlusen på socker.
Men om vi nu faktiskt, för resonemangets skull, väljer att ta den här gamla dammiga föreställningen om skapandet, lidandet och publikens parasiterande på allvar: hur ska vi då förhålla oss till filmen La vie en rose, som först sminkar upp lusen till oigenkännlighet och sedan mjölkar den med en närmast oanständig frenesi? Och vad säger det om oss själva därute i biomörkret?
Det är här alltså inte för en nanosekund fråga om att försöka nyansera och fördjupa vare sig den gängse konstnärsmyten eller bilden av Piaf som den trasiga rännstensungen som bar sin begåvning som ett kors och i likhet med frälsaren godhetsfullt offrade sig led i vårt ställe. Tvärtom. Dahan hårdrar alla klichéer inom räckhåll och polerar dem så att de skiner som aldrig förr. Och den som får betala kalaset är Piaf.
Denna i själva verket mycket slipade karriärstrateg framställs som en otillräknelig bebiskvinna som aldrig växte ifrån rännstenen eftersom hon aldrig växte alls. Det morfinmissbruk som hängde ihop med sviterna efter en bilolycka, beskrivs som den hyperkänsliga och följaktligen livsodugliga artistsjälens obligatoriska snuttefilt. Hennes motsägelsefulla förhållande till den tyska ockupationsmakten under kriget berörs inte för ett ögonblick. Och så vidare. Allt som kunde innebära en reell komplikation är utplånat.
Marion Cotillards hårda arbete i huvudrollen är på många sätt beundransvärt och sevärt. Jag sällar mig gärna till hennes hyllningskör. Det sorgliga i sammanhanget är bara att hon med sin prestation bidrar till att bilden av Piaf inom överskådlig tid kommer att bestämmas av Olivier Dahans ytlighet.
”Non, je ne regrette rien”, sjunger Cotillards rollfigur trotsigt och framstår som en naiv hoppetossa som har all anledning att ångra precis allting och egentligen borde ha valt ett jobb i kassan på Monoprix istället. Edith Piaf är, vill jag påstå, intressantare.
