Alltid på väg, det var så det skulle vara, på väg till tonerna av febrig bebop. På väg bort från konformt vuxenliv och själsdödande lönearbete, på väg mot… ja, vadå? Horisonten. Konsten. Äventyret.
Målet är verkligen ingenting, själva trippen i ordets alla bemärkelser är allt. Att aldrig stanna eller stelna, aldrig låta mossan få fäste. När man till slut når havet vid änden av den väldiga, vilda, amerikanska kontinenten, då vänder man helt enkelt bara på klacken och drar ut på vägarna igen, fast åt andra hållet.
Jack Kerouac lyckades mot slutet av 1950-talet få ut romanen om sina berusande och berusade bravader med vännen Neal Cassady under slutet av 1940-talet. Här heter de Sal Paradise och Dean Moriarty, och de blev snabbt popkulturella ikoner.
Länge var On the road obligatorisk läsning för unga bohemer, men numera uppfattar jag den mer som ett kuriöst kultföremål. Man studerar den på universitet samtidigt som ständigt nya dokumentärfilmer och böcker lyfter fram de verkliga förlagorna till romanfigurerna och deras korta missbrukarliv. Somliga änkor lever fortfarande och skeppas omkring till olika konferenser.
Walter Salles förvisso välgjorda och stundtals njutbara filmatisering av On the road framstår ohjälpligt som en del av denna souvenirindustri. Den utgör en räcka vackra, sepiatonade vykort som inte förmedlar just något av den turbulenta textens självförbrännande extas.
Filmen återberättar i städade tablåer det stoff som romanen besjunger i ett enda långt synkoperat brölande.
