Betyg: 4 av 6

För andra gången på mindre än en vecka hör jag David Bowies klassiska ”Changes” i biografmörkret. Först var det i fjortisfilmen ”Tonårsliv”, och nu i ”Shrek 2”, som nog strängt taget är en fjortisfilm den också. Den sysslar i alla fall frenetiskt med frågor kring utseende, social hierarki och behovet att bli godkänd. Och gissa vad? Jo, sann skönhet sitter på insidan. Igen.

Vilket är tur för träsktrollet Shrek och hans prinsessa Fiona, och det är vad genren påbjuder, och det är förmodligen vad stirriga fjortisar behöver höra. Samtidigt kan jag ibland längta efter en film som tar ämnet utseende på lite allvar och försöker säga något om vilken betydelse det verkligen har, vilket inte minst filmbranschen illustrerar rätt tydligt, istället för att berätta söta sagor.
Men Shrek-filmerna är ju å andra sidan just sagor, visserligen ironiska och höggradigt uppdaterade, men dock, och då är det sagans regler som gäller. Och då blir det problematiskt redan från början. Shrek har ju redan fått sin prinsessa, de har redan gift sig, och sedan förväntas de leva lyckliga i alla sina dagar. Hur koka soppa på den spiken en gång till?
Jo, naturligtvis: Scener ur ett äktenskap med ett träsktroll. Den som trodde att det skulle bli en enda lång dans på rosor hade nämligen fel.

Efter en härlig smekmånad, där de nygifta fjärtar förälskat i gyttjebadet och vältrar sig i vågorna á la ”Härifrån till evigheten”, väntar vid hemkomsten en inbjudan till kungadömet Långt långt borta, där svärföräldrarna, kungen och drottningen, ivrigt väntar på att möta vad de, i enlighet med sagans konventioner, förväntar sig är den stiliga drömprinsen.
Mottagandet blir en smula frostigt, när det visar sig att denne är stor och grön och har trattöron. Fiona blir ledsen när make och fader inte kommer överens, och Shrek börjar grubbla över hur mycket han är beredd att förändra sig för att glädja sin älskling, I kulisserna konspirerar dessutom en inte särskilt god fe, mor till en viss drömprins med vissa ambitioner.

I och med att utgången är förutbestämd, skjuts intrigens utvikningar och de dekorativa broderierna i förgrunden. I än högre grad än den första filmen är ”Shrek 2” ett frustande fyrverkeri av referenser till ditt och datt: diverse samtida fenomen av olika slag, framför allt filmer och trashiga tv-format. Komik uppstår i kollisionerna mellan sagofigurer och moderna påfund, som när en djupt sovande Törnrosa dråsar i röda mattan under en glittrande galatillställning.
Animationen är överdådigt tjusig på ett hologramartat sätt, tempot är furiöst. Många av infallen är surrealistiskt fyndiga, som när Pinocchio i damunderkläder genomför ett akrobatiskt konstnummer hämtat från filmen ”Mission impossible”. Annat, som det avslutande sång- och dansnumret, känns mer pliktskyldigt och oinspirerat.
En sak är klar, och det är att de allra flesta skämten går de allra minsta barnen förbi. Bland dem torde ”Shrek 2” mest framkalla informationsstress. Men för fjortisarna och oss barnsliga vuxna är den en påse blandat ögongodis där sötman är markant men ändå inte hälsovådlig.