Betyg: 5 av 6
När den israeliska filmen Waltz with Bashir gick upp i fjol kramades den ihjäl av kritiker världen över. Men det hördes röster som menade att filmen var propaganda för ett ”skjut först och gråt ut sen”-resonemang som gav israeliska soldater ro att sova om natten – och som gjorde dem, istället för palestinierna, till offer.
Lebanon, som liksom Ari Folmans film utspelar sig under kriget i Libanon 1982, berör måhända inte massmordet på civila men lär få dem som ogillade Waltz with Bashir att tugga fradga. För till det yttre är detta ännu en historia om förlorad israelisk oskuld, om hur unga pojkar går ut i krig och blodas ner ända in i själen.
Lebanon inleds med att vi möter fyra män i en pansarvagn. Det är invasionens första dag och deras fordon styrs via en radioröst mot okänt mål. Snart byts solrosfält och blå himmel mot krigets helvete: tveksamhet att skjuta mot en bil innebär dödade kamrater och nästa order resulterar i lemlästandet av en oskyldig man.
Under hela filmen är vi instängda med soldaterna i pansarvagnen och paniken växer i takt med att klaustrofobin blir värre. Det mörka utrymmet får aldrig ett sammanhang: synfältet består av upphackade närbilder på smutsiga ansikten, ett vått golv och oläsbara mätinstrument. Konversationen är som hämtad ur en ångestosande sak av Sartre; dialogen lika metallisk som det obehagliga ljudspåret. Omvärlden ser vi, liksom den vettslagne skytten, enbart genom kikarsiktet.
Det effektivaste sättet att skapa objektivitet i en film är att utesluta foton ur subjektiva perspektiv. Men Lebanon visar hur väl en extremt subjektiv blickriktning kan fungera när vi inbillar oss att den är mekanisk: kikarsiktet tvingar oss att se kriget i dess vidrigaste, skamligaste och blodigaste beståndsdelar. Maoz genidrag är att han låter skytten – som ju egentligen är våra ögon – vara anonym så när som på ett namn. Vi ägnar lite tid åt att tycka synd om honom och bilderna lyfter därför mer objektivt fram alla inblandade (utom möjligen falangisterna) som offer.
Bara den som betraktar denna tragiska konflikt i termer av ett fotbollsderby kan undgå att se hur medmänsklighet och kritik mot krigsmaskineriet präglar filmer som Lebanon.
Det är tvärtom ett demokratiskt sundhetstecken när regissörer ur den generation som var med berättar om sina upplevelser – och genom dem ifrågasätter sin samtids krigshandlingar.
