Betyg: 5 av 6

Sofia Coppola fortsätter konsekvent att – med sitt personliga visuella språk - göra film om människor som sätts på piedestal och isoleras i bubblor av kändisskap eller alltför överdrivna omsorger. I Marie Antoinette och debuten Virgin suicides är det unga vuxna som kontrolleras in absurdum. I Lost in translation och nu Somewhere är det vår tids kändisdyrkan som utgör den gyllene buren.

Somewhere visar vilket handlingsutrymme Sofia Coppola tillskansat sig. Man kan se den som en inverterad variant av Lost in translation. Stephen Dorff och Elle Fanning är inga publikdragare som Bill Murray och Scarlett Johanson, istället för kärleksrelation finns pappa-dotter-relationen. Det är också hennes mest inåtvända verk hittills, dialogen utgör gissningsvis några få procent av helheten, ljudarbetet får märkas mer. Den här gången skojar Sofia Coppola för övrigt med den italienska mediecirkusen istället för den japanska, vilket hon nog lättare kan kosta på sig med tanke på sitt påbrå.

Stephen Dorff spelar skådishunken Johnny Marco, som likt en bättre begagnad Beverly Hills-Dylan lever partyliv på autopilot på legendariska lägenhetshotellet Chateau Marmont på Sunset Boulevard under en lanseringsperiod för den senaste filmen.

Det är alltid fest i Johnnys rum, men de flesta som är där känner han inte. Han beställer hem tjejer som dansar kring hopfällbara strippstänger men han hinner somna innan de är klara. Han sitter ensam med hela huvudet inkletat i avgjutningsmassa i en specialeffektsstudio som en modern Elefantman. Han kör sin svarta Ferrari varv på varv på varv på en racerbana.

En dag ringer mamman till hans blyga, 11-åriga dotter Cleo (Elle Fanning), som han bara träffar sporadiskt, och säger att han måste ta hand om Cleo tills hon ska skjutsas till sitt sommarkollo. Med Cleo som storögd följeslagare känns det mer meningsfullt att åka till Milano och vara hedersgäst på en crazy tv-gala, men det plötsliga pappaansvaret innebär också att Johnny börjar ifrågasätta vad han håller på med.

Det är ett jobbigt uppvaknande, och det blir ingen smärtfri happy ending, men åtminstone en början på något nytt.