Betyg: 3 av 6
Två bröder, två öden. Den ene har lyckats i livet, den andre drar sig fram i dess utkanter. Den förre flyttar hem till byn på Jylland, dit den senare knappast välkomnar honom. Det är givetvis upplagt för konflikt. Men det är ändå inte främst brödernas relation som kommer att stå på spel när helvetet väl brakar löst.
Regissören Ole Bornedal har en rad succéfilmer bakom sig: Nattvakten (i både dansk och amerikansk version), Jag är Dina, Vikarien. Det storslagna spänningsberättandet är hans melodi, och den nya filmen är inget undantag. Han berättar effektivt, snyggt, välkomponerat – och det är välspelat. Idealet han vill framhålla är det klassiska amerikanska filmberättandet, och det märks. Bornedal kan sin filmhistoria. Här finns inte en scen i onödan, utan förtätningen är total: de till synes oskyldiga miljöscenerna i filmens början visar sig förstås alla vara viktiga planteringar. Men medaljen har som oftast en baksida: nog har man sett den här filmen förut, låt vara i lite annan tappning, men ändå samma slags drama, snarlikt berättat.
I enlighet med sina ideal säger sig regissören också nu ha valt ”att inte förklara något som helst. Jag låter lögner vara lögner, hat vara hat, begär vara begär och utelämnar alla förklaringar, alla försvar, alla överenskommelser och förståelse”. Här är det känslorna som är viktiga, inte intellektet.
Frågan är bara om det verkligen stämmer? Möjligen då vad de båda bröderna beträffar, för om deras förflutna eller deras bevekelsegrunder får man alls inget veta. Men majoren Ingvar, gestaltad av Mogens Pedersen, får sin bakgrund skisserad: förlusten av den ende sonen genom ett vådaskott på Balkan, som för evigt fått honom att härbärgera en demon inombords.
Likaså flyktingen Alain, som av en händelse kommer just från Balkan, spelad av Bojan Navojec. Han har förlorat allt i kriget, men drömmer nu för ett kort ögonblick om möjligheten att på nytt bygga upp en tillit till andra och en ny tillvaro – innan allt på nytt slås i spillror. Och det är på sätt och vis mellan dessa två som ödesdramat kommer att utspelas.
Kanske är det den politiska dimensionen i filmen som är dess starkaste: den fungerar nämligen också som en kommentar till den danska främlingsfientligheten. Det är nästan outhärdligt när Lars, den ”misslyckade” brodern, vill lasta över en skuld på Alain och spelar falskt på alla dessa strängar; hur han låtsas vädja till Ingvars kristliga sinne, hur han säger att Alain ju också är en människa som måste få en chans, bara för att med dessa ord grymt lura honom i fällan…
En historia som denna kan inte ha några vinnare, bara förlorare. Och även om den på hollywoodskt manér på sätt och vis kan sägas sluta ”lyckligt” är det ett slut som lämnar en besk eftersmak. Sådana slut brukar kunna göra en bra film. Men Sam Peckinpah gjorde det bättre.
