Martin Widerberg, född 1965 som ”försoningsbarn” till Vanja och Bo Widerberg, regidebuterar i långt format i detta intima vittnesmål. ”Utåt” syftar det till att dokumentera faderns aldrig avslutade filmporträtt av sin far Arvid, som sorgligt nog överlevde sonen med ett år.
Snart, emellertid, förstår vi att det minst lika mycket handlar om komplicerade far-och-son-relationer, från Arvid till Bo till Martin och kanske också från Martin till hans son Morris. Ganska pricksäkert utvärderar denne sin medverkan i pappas film som ”något vi gör för din skull”. Liv till varje pris har ju sitt pris, det har en del medlemmar i denna familj fått erfara.
Materialet med Arvid och Bo är rörande (Arvid, som blev konstnär på gamla dar, målade väldigt fint) och varvas med scener ur ”Kvarteret Korpen”, ”Ådalen 31”, ”Elvira Madigan” och så vidare. Jag tyckte först att de kanske inte hade behövts, men ser snart paralleller med den verklighet som barnbarnet tassande skissar fram. Martin Widerbergs resa är ömsint och sevärd. Att han har artistisk ådra står redan klart i första scenen, där Morris filmas i ett livfullt ljus som Widerberg-beundraren känner och älskar.
Klart står också att den manliga sidan av familjen tar stor plats. Till Martins hustru Christinas goda minne, säkerligen, i egenskap av filmens producent. Att Bos mamma Greta tycker illa vara över att spela andrafiol medan make och son pjoskar med lilla apan Prosit står däremot bortom allt tvivel.
