Betyg: 6 av 6

Efter att ha sett Roy Anderssons Du levande ett par gånger tänker jag: Kan det vara så enkelt? Att filmen bygger på en enda tanke? Den i inledningens två diktrader av Goethe som filmen hämtar sin titel från: ”Gläds då, du levande, i din ljuvt uppvärmda säng innan/ Lethes iskalla våg slickar din flyende fot.”

Det går att komma rätt långt med detta moderna mysteriespel om ett Sverige där tiden för länge sedan stannat om man uppfattar det som en moralitet: om förmågan – och oförmågan – att glädjas. I tablå efter tablå, översiktliga enbildstagningar med den förunderliga, djupa rumsbild Roy Andersson fulländade redan i Härlig är jorden, möter vi människor som inte kan känna glädje. Missnöjda eller bara likgiltiga tar de sina partners, sin hälsa, sina uppvärmda sängar för givna. De går runt i ledans ekorrhjul, en bekväm vantrivsel. Men ledan föder grymhet, som hos den alkoholiserade motorcykelflickan vars livslust bara hittar negativa uttryck, i förolämpningar av sina närmaste. Fast aldrig kan man vara säker på Roy Andersson; plötsligt förvandlas filmen till musikal för en stund, och flickan blir en sympatisk rebell.

I en annan och allvarligare scen talar en utsliten psykiater direkt till åskådaren; han har tröttnat på alla elaka och ogenerösa männi­skor med krav att bli lyckliga. Nu har han slutat att lyssna, han skriver bara ut piller åt dem, så starka som möjligt. Scenen ställer empati gentemot moral och tycks fråga: har det ”empatiska” samhället, det där mänskligt beteende i första hand ska förstås, urholkat alla rimliga idéer om rätt och fel?

Man kan se Du levande som tredje delen i en trilogi, efter kortfilmen Härlig är jorden (1991) och långfilmen Sånger från andra våningen (2000). Steg för steg har Roy Andersson utvecklat ett slags kollektivt berättande, utan huvudpersoner, eller med ett antal sådana, var och en representanter för arten Människa i Sverige av i dag. Vi får lyssna till tonfall, blicka in i rum alltför välbekanta för att vi skulle reflektera över dem utan filmernas surrealistiska förhöjningar.
Roy Andersson är en paradox.

Han är den exakte dokumentärfilmaren som iscensätter allt med fanatisk noggrannhet i sin studio. Han väljer aktörer till sina filmer med en de Sicas känslighet i Cykeltjuven, men mejslar samtidigt ut och tömmer deras repliker och gester likt en sparsmakad Samuel Beckett. Han hittar äktheten i stiliseringen, och han gör det i ett filmklimat där nästan ingen, vare sig skådespelare eller regissörer, intresserar sig för alternativ till den oreflekterade naturalismen. Han ser genom att låta blicken retirera en bit bort från människorna. Vi är långt från Ingmar Bergmans närgångenheter eller Lars Noréns excesser i det chockerande. Roy Andersson är komikens svarta diamant i svenskt filmliv.

I Du levande finns åtskilliga scener med komiska poänger, hejdlösa och obetalbara, som den stackars mannen som (drömmer att han) gör bordsdukstricket och hamnar i den elektriska stolen tack vare ett gäng kryptonazister.
Men finns det en utveckling från hans förra film Sånger från andra våningen är det rörelsen bort från poängen, mot ett avsiktlöst vara. Här finns människor som bara betraktar regnet, eller en mystisk nattlig trapphall där hissdörrarna öppnar sig för Ingen.

Roy Anderssons människor lever i mellanrumet mellan det som varit och det som ännu inte blivit till, en glömskans melankoli. De väntar – på vad? En uppenbarelse? En undergång? I sina slutminuter besvarar filmen den frågan, fast på ett litet olyckligt sett, tycker jag. Men Roy Anderssons styrka har sällan varit att avsluta historier, i grunden är han inte dramatiker och berättare, utan bildskapare och poet, något mycket sällsynt i dagens svenska film.

Till det poetiska i Du levande hör musiken. Den är filmens röda tråd, också till handlingen. Finns här en huvudperson måste det vara den mångsidige tubaspelaren som dyker upp i ett jazzband, i vaktparaden och på en begravning. För honom, liksom för filmens åskådare är musiken glädje. Den tröstar för en stund. ”O, gamla klang och jubeltid” sjunger grånande studentjubilarer i en helt och hållet makalös scen. ”Jag har hört om en stad ovan molnen” nynnar sångerskan på slutet, vällustigt i sitt skumbad. Det är filmens lyckligaste ögonblick.