2 Linus Wahlgren på Dramaten: Är det tänkbart? Är det ens önskvärt? Och är det överhuvudtaget en intressant fråga, värd en hel långfilm? Upplägget för Scener ur ett kändisskap ser ut ungefär så här: Det är någon som sitter och hittar på att Euripides, Tjechov och O’Neill och sådant skiljer sig från till exempel Rederiet på något avgörande sätt. Men alltihopa handlar ju bara om fungerande eller icke-fungerande underhållning.

Försåtligt utnämner smakdomarna den underhållning som ingen vettig människa står ut med till hög- eller finkultur, medan det som folk faktiskt gillar kallas för populär- eller kanske till och med skräpkultur. Det krångliga och åbäkiga tillmäts hög status, medan det som tilltalar den breda massan anses lukta illa. Tanken är inte alldeles ny. Jan Guillou brukar lufta den varje gång det är dags för boksläpp. Hans romaner säljer i mängd på varuhusen, alltså skriver han bättre än landets alla kritikeromhuldade stipendiater, och att detta sakförhållande inte kungörs på kultursidorna visar hur löjliga dessa är.

Det nya eller åtminstone pikanta just här är framförandet. Nästan alla spelar sig själva. Linus Wahlgren spelar alltså han den där som är känd för att han är lillebror till de där andra som också är kända mer än att han är känd för oförglömliga rollprestationer i Mongolpiparen och Berts dagbok. Han är bästis med gamla Rederiet-kollegan Ola Forssmed, som för enkelhetens skull också spelas av sig själv. De båda flanerar omkring på stan och är lättviktiga tillsammans. Och så spelar de fars.

Jaha, och räcker inte det då? Är inte det fint nog? Nej, Linus Wahlgren vill mer. Han vill bli en tungviktare och känner en vind i ryggen när en kreddig filmare litet otippat (och inte alldeles frivilligt, men det vet inte Wahlgren) hör av sig och börjar dokumentera den unge kulturarbetarens vardag. Nu ska sång- och dansmannen bli en seriös konstnär inför kameran. Efter diverse irrande fokuserar han på Dramaten – utan att först kontrollera löneläget, får man förmoda. Genom att stalka och i detalj imitera Jonas Malmsjö, (över)spelad av Jonas Malmsjö, hoppas Linus Wahlgren bli upptagen i kretsen av aktade aktörer nere på Nybroplan.

Och ungefär så långt lever löftet om oväntade vändningar och intressanta iakttagelser i Scener ur ett kändisskap. Ungefär där övergår filmen från att vara ett försök att koppla ett grepp om all denna ängslan och osäkerhet i kulturen till att bli ett luddigt uttryck för exakt dessa åkommor. Den vill bara det gamla vanliga. Och den gör det så härligt enkelt för sig: flyttar stolparna ut till hörnflaggorna. Alla de sig själva spelande Dramatenskådisarna visar sig vara diviga fåntrattar och de övergivna polarna i lättviktargänget förblir bedårande fina och genuina. Var det inte det vi visste? Allt det där med konst var bara bluff. Kejsaren är verkligen naken.

Men om det är så enkelt, om målet är så till den grad vidöppet, är det ju ingen match. I själva verket är det förstås komplicerat. Vi kan inte helt utesluta att konstupplevelser faktiskt finns. Vad som sedan sägs vara fint respektive fult kan vi å andra sidan ignorera. Man behöver inte välja. Det enda man behöver göra är att utveckla en smak och ett självförtroende.