En gråtande pojke och en gråtande mamma vid ett bord på ett ölschapp, så börjar och slutar (nästan) Sebbe. Däremellan har det rullats upp en familje- och samhällskildring av ett slag som det var länge sedan vi såg på svenska filmdukar. För det här är en riktig klassberättelse.

Mamma Eva är ensamstående och försörjer sig och sin 15-årige son genom att dela ut gratistidningar – ett tungt och otacksamt arbete. Lönen är så låg att en födelsedagspresent är oöverkomlig och till och med en lagad måltid en överraskning. Till vardags gäller gröt. Pappan är försvunnen, på många pappors vis. Sebbe gillar inte att gå i skolan av flera skäl. Mobbargänget har utsett honom och en annan klasskamrat till ”bögar” som de förnedrar och förödmjukar så ofta de kan.

Eftersom Sebbe vill undvika det kommer han till skolan så sent och så sällan som möjligt, och hamnar efter i skolarbetet. Strindbergs Fröken Julie är kanske inte heller den litteratur som ligger honom närmast om hjärtat. Den i och för sig välvilliga lärarinnan suckar ”det här går inte längre”. Men att berätta för henne om situationen skulle göra förnedringen ändå värre.

Istället håller Sebbe till i garanterat människofria miljöer som grustag, skrotupplag och rangerbangårdar. Där är han åtminstone fri.

Men Sebbe saknar inte talang. Han är en teknisk fixare, har byggt en vacker ljuskrona av glödlampor i sitt rum och gjort om sin cykel till en moped med hjälp av motorn från en motorsåg. Han har inte gett upp.

Mor och son älskar och stöder varandra. Där finns en fin respekt dem emellan trots svårigheterna. Men grunden de står på är väldigt skör.

En olycklig incident med en jacka gör att luften går ur både mor och son. Men istället för att rikta sin vrede och besvikelse mot samhället – vem det nu skulle vara – vänder de den mot varandra. Och tillvaron rasar.

Sebbe drömmer om att spränga hela skiten i luften, medan mamma Eva dränker sina tillkortakommanden i ölglaset.

Det var länge sedan man såg ett så naket och hudlöst spel som det mellan Sebastian Hiort af Ornäs och Eva Melander. Så tyst och inbundet, men ändå så uttrycksfullt, där kroppsspråket säger allt det som inte kommer ut mellan läpparna. Samma kvalitet som finns mellan Ludwig Palmell och Pernilla August i Håkon Lius Miss Kicki som också råkar vara en mor/sonberättelse

Sebbe och Eva rör sig i ett kylslaget landskap, i ett nedslitet bostadsområde. Men där finns också rymd och vägar ut, möjligheter och inte bara elände. Därför känns Sebbe trots sitt tunga innehåll inte nedslående utan ändå hoppfull. Hoppfull för att den är sann mot sina huvudpersoner istället för tillrättalagd.

Hur det kommer att gå för Sebbe och hans mamma får vi aldrig veta – vi kan bara fantisera om en fortsättning. Tilläggas kan att det genomarbetade soundtracket ger Sebbe en extra känslofylld dimension.

Det är en stark långfilmsdebut Babak Najafi gör med Sebbe. Han har redan visat vad han kan i ett antal kort- och dokumentärfilmer. Välförtjänt vann han priset för bästa debutfilm i Berlin i februari.