Betyg: 5 av 6

Riktig sorg är ett riktigt jävla helvete. Alla vi som har små barn säger att det vore outhärdligt om något av dem skulle dö i någon hemsk olycka, men vi har ju egentligen ingen aning om vad detta faktiskt skulle innebära, hur smärtan och tillvaron efteråt faktiskt skulle gestalta sig. Och tack och lov för det.

Håller sig med säker hand undan kladdiga klichéer.

Jan Söderqvist

Becca och Howie, spelade av Nicole Kidman och Aaron Eckhart, har drabbats av just detta värsta av allt, men Rabbit Hole handlar inte så mycket om själva smärtan, utan mer om hur de drabbade och deras omgivning efter en tids famlande försöker hitta ett fungerande förhållningssätt till det som har hänt och synkronisera sig med varandra för att kunna leva vidare tillsammans.

I första scenen ser vi hur Becca ägnar sig åt trädgårdsskötsel, hur en granne kommer över och bjuder in till middag på kvällen, hur Becca instinktivt avböjer. På kvällen, när Howie är hemma från jobbet, ser de hur umgänget pågår där på andra sidan staketet och enas om vilken nödlögn de ska använda sig av om någon undrar, inte utan en skämtsam ironi.

Först gradvis klarnar bilden. Det har gått åtta månader sedan deras fyraårige son blev överkörd ute på gatan. Var för sig och tillsammans försöker de hantera känslorna och situationen, men de befinner sig i olika faser, har olika behov.

Han följer den förnuftiga linjen, går på gruppmöten och försöker målmedvetet hitta tillbaka till någon sorts normalitet.

Hon drar sig undan och kämpar med en ilska som bryter fram i tid och otid. Becca vägrar att anpassa sig efter mer eller mindre uttalade föreställningar om hur sorg ska hanteras och blir våldsamt irriterad av andra människors försök att banalisera och sockra – exempelvis med religion – det fasansfulla som har inträffat.

Det här kunde ha blivit precis hur gråtmilt förljuget som helst, men Rabbit hole håller sig med säker hand undan kladdiga klichéer och fåniga förenklingar. Den humor som uppstår här och där är inte av den sentimentalt tårögda sorten utan absurd och inte sällan vanvördig. Och den förändring till det bättre som filmen skildrar är så dyrköpt och samtidigt så skör man bara kan tänka sig.

Slutligen är det roligt att hälsa Nicole Kidmans panna välkommen tillbaka in i matchen igen efter några år i nervgiftskoma. Jag är osäker på de exakta detaljerna, men plötsligt förfogar hon över hela ansiktsmuskulaturen igen, vilket onekligen är en fördel för en skådespelerska.

Och man minns hur intressant hon en gång var i, exempelvis, Eyes Wide Shut.