Betyg: 3 av 6

Kenny Begins är en helsmart film. Humorn är rolig för alla som sett otaliga superhjälte-, rymd- och high school-filmer då den nästan uteslutande bygger på fyndiga allusioner på dessa genrer. Vidare har man på skickligast möjliga vis införlivat produktplaceringar så att de inte ska kunna anklagas för att utgöra reklam för barn eftersom detta är förbjudet i vårt land. Slutligen har man fått hjälp med lanseringen av alla tänkbara medier som gjort förhandsreklam i en omfattning som knappt står en amerikansk familjefilm efter.

Det är imponerande. Och det är ungefär så långt från traditionell svensk barnfilm man kan komma. Vilket inte är negativt i sig; i denna lilla värld kan en och annan frisk vindpust onekligen behövas. Men frågan är om man inte i ivern att tänka nytt bokstavligen släppte ut barnet med badvattnet – för vart tog målgruppen vägen? Eller, snarare, när omdefinierades den? Utan att ge mig in på en omfattande definitionsdiskussion: Kenny Starfighter är ingen barnfilm utan en barnfilm för vuxna pojkar.

Berättelsen utgör förhistorien till den kultförklarade tv-serien som sändes i SVT på 90-talet och förklarar hur det kom sig att en så makalöst urblåst typ som Kenny, hemmahörande på planeten Mylta, kunde bli galaxhjälte. Med sin hårtorksliknande rymdpistol och sitt oefterlikneligt töntiga minspel imponerar han föga på sin omgivning men lyckas ändå genom ren tur alltid ta sig fram.

Och filmen lär slå, den med. Särskilt bland de förvuxna barnen med skäggstubb.