Betyg: 2 av 6
Keillers park tar avstamp i ett verkligt mord på en homosexuell man som fick stor medial uppmärksamhet 1997. Regissören Susanna Edwards har valt att fiktionalisera historien för att berätta om okonventionell, normbrytande kärlek – den trettiofemårige Peter (Mårten Klingberg) lämnar sin flickvän för en man som han träffar på spårvagnen.
Filmen är dock för splittrad i sina intentioner för att man skall uppleva känslorna hos de båda. Kärlekshistorien stångas mot ramberättelsen där Peter i inledningen anklagas för mordet och relationen hamnar i underläge mot whodunnit-upplägget. Edwards bakgrundsteckning av Peter gör heller ingen glad – en patriarkal far (som möjligen antyds vara en orsak till sonens homosexualitet) och ett familjeföretag ger rena Rederiet-vibbarna.
Sikten skyms även av filmens form; Edwards – som tidigare främst verkat som dokumentärfilmare – ägnar sig åt ett stelt experimenterande där sneda kameravinklar och svartvita sekvenser ställer sig i vägen för karaktärer och förenklar känslor som de är tänkta att komplicera. Det är att underskatta publiken, för att inte tala om skådespelarna.
Behållningen i Keillers park är istället sexscenerna. Här snuddar Edwards vid något fint i relationen, utan att publiken för den skull måste tänka ”två män knullar”. Det är ironiskt att denna ömhet av en del antagligen kommer ses med mindre blida ögon än det råa sexet i Brokeback Mountain.
