Webb-tv
En kvinna begraver en tidskapsel år 1962. Den innehåller datum för mord på historiska figurer, datum för en hotellbrand som dödade en professors fru och en kommande apokalyps.
Betyg: 3 av 6
Jag är lättad över att Nicholas Cage tillfälligt lämnat rollen som den vilt demolerande arkeologen i National treasure-filmerna för att ta sig an en litet lugnare roll som vetenskapsman vid Massachussetts Institutet of Technology, MIT. Ledsamt är att han fortfarande ser så lessen ut. Ständigt bekymrad rynka och uppspärrade ögon. Han var betydligt charmigare när han spelade tokig och glad i Moonstruck och Wild at heart.
Knowing börjar mycket suggestivt med att en tidskapsel grävs ned på 50-talet utanför en skola med elevernas förutsägelser. För att sedan grävas upp i nutid.
Som huvudperson i Knowing ställs Cage inför den intressanta frågan om världen är deterministiskt eller slumpmässigt styrd när han i tidskapseln hittar ett papper som förutsäger katastrofer som har inträffat under de senaste decennierna och även några som kommer att göra det framöver.
När man vet att en katastrof ska inträffa kan man då också hindra den? Inte bara för att rädda sig själv utan även andra? Kan man över huvud taget övertyga någon annan om att man vet vad som ska inträffa?
Hans engagemang beror förstås på att han själv drabbats av en katastrof när han hustru omkom i en hotellbrand. Nu lever han på minnena tillsammans med sin lille son i ett jättestort spökhus. Sonen har dessutom någon sorts paranormala begåvning. Han ser inte ”dead people” men han hör röster.
Och det är här filmen börjar blanda bort korten efter en mycket spännande och välgjord inledning med den ena skicklig iscensatta och förfärliga katastrofen efter den andra.
Diskussionen om ödesbundenhet kontra tillfällighet tappas bort till förmån för allmän undergångsstämning och new age mumbojumbo, som man redan sett mer än nog av i andra filmer. Men de första två tredjedelarna av filmen är riktigt spännande.
