Betyg: 4 av 6
Kärlekens krigare lanseras som en modern lesbisk version av Romeo och Julia-historien. Parallellen tycks mig något långsökt. Här finns däremot åtskilliga reminiscenser från den europeiska konstfilmens historia. Statisk kamera, många frontala uppställningar, konsekvent utelämnande av andra aktörer än huvudpersonerna, stiliserat naivistisk dialog med åtskilliga tystnader, svindlande vackert svartvitt fotografi med skarpa skuggor, signerat Harald Paalgard – se där en stilövning av rang, därtill välspelad.
Själva filmens ämne – det utnyttjade barnet – som redan i de första scenerna gör sig påmint, borgar samtidigt för en stark dramatisk laddning. Resultatet är ojämnt. Några scener är närmast outhärdliga i sin förtätning just genom filmens knappa formspråk; i andra ögonblick åter händer det att åskådaren distanseras fullständigt. Och det oundvikliga slutet – varför är det nödvändigt?
Men ett är säkert: den produktive och stilsäkre Simon Staho lär låta tala mer om sig.
