Betyg: 4 av 6

Historien är bekant och har berättats många gånger förut. Det är åter stökigt 1960-tal i den spänningsfyllda förbundsrepubliken Västtyskland där ett dystert naziförflutet förbistrar det offentliga samtalet. Shahen av Iran besöker Berlin och möts av demonstranter, studenten Benno Ohnesorg skjuts till döds av en polis som senare frikänns i domstol. Studentledaren Rudi Dutschke skjuts i huvudet av en högerextremist.

Vänstern polariseras; somliga menar att det nu är dags att sluta prata och ta till vapen mot vad man uppfattar som en fascism i fårakläder. Snart brinner varuhus i Frankfurt och RAF (Röda arméfraktionen) befinner sig på banan.

Motståndets tid fokuserar på två personer mitt i detta tumult, två aktörer som delvis var varandras motpoler men som samtidigt stod varandra mycket nära: Bernward Vesper och Gudrun Ensslin. De var förlovade, de fick barn tillsammans, de valde olika vägar i den politiska kampen.

Han var son till en under Hitleråren uppburen författare och försökte i det längsta återupprätta denne samtidigt som han lät sig drivas allt längre vänsterut. Hon var dotter till en präst vars invändningar mot nazismen i hennes gradvis allt strängare ögon förblev alltför halvhjärtade. Han valde litteraturen, gav ut svarta pantrar i översättning och skrev på en roman som aldrig blev färdig. Hon valde terrorn. Och hon valde bort honom.

Filmen fångar tidsandan med stor känslighet, men fastnar samtidigt i ett redovisningstvång som gör den en aning diffust schematisk. Den lyckas bäst med att spegla något av Ensslins motsägelsefullhet. Hon är å ena sidan en handlingsmänniska som berusar sig på kompromisslöshet, å andra sidan en osjälvständig kameleontsjäl som tar färg av pojkvännen för stunden: litterär resonör med Vesper, dogmatisk desperado tillsammans med den aggressive Andreas Baader,

Vesper själv förblir en fotnot utan skarpa konturer. Han sugs ut ur skeendet och in i en drogdimma som här mest framstår som en dramaturgisk fiffighet.