Betyg: 3 av 6
Som frontfigur i Andy Warhols ”husband” The Velvet underground blev Lou Reed ett namn på fashionabla läppar, men inte ett namn som sålde skivor till massorna. Med sitt andra soloalbum, 1972 års Transformer (tänk: Walk on the wild side), blev han en popstjärna av format. Men med den tematiskt sammanhållna uppföljaren Berlin, som släpptes året därpå, gjorde han däremot brakfiasko.
Ingen gillade den, inte recensenterna och inte publiken. Det vill säga: ingen utom Reed själv, känd för sitt surande, som surade och envist hävdade att den var ett mästerverk och som med tiden lyckades omvända tillräckligt många för att en liten Berlin-kult skulle växa fram.
Till de omvändas skara hörde och hör målaren och filmaren Julian Schnabel, som, när Reed efter 33 år återskapade Berlin under en handfull konserter i New York, både designade produktionen och filmade alltihopa. Den här skivan känns, säger han i sin introduktion framför ridån, som hans eget livs soundtrack, något som får en att sända en orolig tanke till Schnabels exhustru.
Berlin är nämligen en makalöst mörk historia om en mardrömslik parrelation färgad av missbruk, misshandel och allmän misär. Den tragiska hjältinnan Caroline får sina barn tvångsomhändertagna och skär sig i handlederna. När hon återigen har fått stryk av sin hårdhänte älskare, konstaterar hon att livet är en ”bum trip”.
Själv hör jag inte till de omvända. I en låt som Lady day kan den dramatiska gestiken fungera åtminstone delvis, och det glimmar dunkelt av bohemisk dekadens. Men i långa stycken är Berlin otroligt träig och generande banal. Och Reed är inte heller direkt någon karismatisk sång- och dansman på scenen.
Det går inte att trolla, men Schnabel kommer onekligen bra nära, och det är svårt att tänka sig en mer kärleksfull inramning åt just det här materialet. Kameraarbete och klippning samspelar intelligent, och de korta illustrationerna med Emmanuelle Seigner som Caroline är snyggt inflätade.
Den som tror sig om att gilla det här kommer troligen att göra det.
