Webb-tv
Clint Eastwood har regisserat denna thriller, baserad på verkliga händelser, och Angelina Jolie och John Malkovich spelar huvudrollerna.
Betyg: 3 av 6
Changeling har mycket som talar för sig: en fantastisk bakgrundshistoria, ett av världens mest kända ansikten och en suverän regissör. Ändå, eller kanske just därför, är resultatet så frustrerande.
Filmen, som utspelar sig i Los Angeles 1928, är baserad på en verklig händelse. Den ensamstående mamman Christine (Jolie) återvänder hem från jobbet och upptäcker att hennes nioårige son Walter är försvunnen. Polisen tycks måttligt intresserade av att hjälpa henne. De har sina egna bekymmer då anklagelser om korruption haglar över dem från alla håll.
Efter flera månader hittar polisen en pojke som de påstår är Walter och sammankallar pressen till ”återföreningen”. När Christine träffar pojken är det tydligt att det inte är Walter. Efter att hon påpekar detta behandlas hon som en hysterika – hon är i ”chock”. När hon vill att polisen skall fortsätta sökandet anses hon vara galen, förtalas i pressen och kastas in på psyket. Ungefär samtidigt börjar en driven polisman undersöka Walters försvinnande från ett annat håll. Han är utmärkt nyanserat spelad av Michael Kelly.
Changeling präglas från första stund av ett stabilt hantverk. Eastwoods skicklighet ligger inte bara i att skapa snygga scener, utan att låta bilderna berätta mer om vad som skall komma. Under filmens första tio minuter, när vi introduceras för Christine och Walter, är de filmade i rum som ligger i halvskugga, med förebådande stränginstrument på ljudspåret.
Problemet kommer efter ungefär en och en halv timme. Så långt lyckas klipparen hålla spänningen uppe i den välfyllda intrigen, men när nästan en timme av rättegångsscener tar vid dödar det filmen. Anledningen till att inkludera denna epilog kan man bara spekulera i – missriktad vilja att tillfredsätta vårt behov av rättskipning eller trohet till verkligheten. Som berättargrepp är det hur som helst uselt.
Det hjälper heller inte att huvudrollen görs av Angelina Jolie. Visst, hon ser fantastiskt ut bakom sitt stumfilmssminkade vita ansikte med målade röda läppar. Det ger en ikonstatus som förhöjer vissa scener – särskilt en där hon liknar en dödsängel.
Men man undrar om inte filmen och rollen – med alla de skeenden Christine går igenom – skulle ha tjänat på de nyanser som kunde ha uppstått om en mindre känd person hade gjort huvudrollen.
