Betyg: 2 av 6

Jiro Ono är en legend. 85 år gammal driver han den till det yttre oansenliga sushirestaurangen Sukiyabashi Jiro – en lokal med tio platser i en tunnelbanestation i Tokyos Ginzadistrikt. Men han har tre Michelinstjärnor och en kötid för bokningar på en månad. Det är fascinerande stoff: en man som sedan 1951 har gått upp i svinottan varje dag och skurit fisk till sena nätter.

En man som vägrar sluta och får sin 50-årige son, andreman på restaurangen, att te sig som ett barn. För att inte tala om sushins värld och hantverk: noviserna sysslar i tio år med en uppgift, sedan får de laga omelett. Fiskmarknaden där kommers – auktionering av tonfisk med bjällror och någon slags strupsång! – ser ut som poesi.

Men regissören sätter ihop alltsammans till en film där det mest pratas och hyllas. Med ett musikval som hela tiden är på väg att nå ett dramatiskt crescendo. Oj, tänker jag i nästan varje scen när pianoklinket stiger, vad händer nu? Klipp, så landar vi i en till trött restauranggubbe som förklarar att Jiro, han är bäst i världen.