Turkiske regissören Semih Kaplanoglu prisades med Guldbjörnen vid Berlins filmfestival för sin film Bai (Honung).
Foto: Fabrizio Bensch/AP
Turkiska ”Bal” (”Honung”) är sista delen i Semih Kaplanoglus i Sverige ännu ej visade utvecklingstrilogi om den delvis själbiografiske karaktären Yusuf. Här presenteras gossen Yusuf (Kaplanoglu har valt omvänd kronologi), boende på en bergssluttning i Rize-provinsen i nordöstra Turkiet med sina föräldrar. Vi följer honom i skolan (hämmad av sin stamning) och på honungshämtning med sin far, biodlaren (ett farligt men stort äventyr för Yusuf). Knapp dialog, eftertänksamt tempo och auteur-drivet filmberättande kännetecknar årets guldbjörnsvinnare vid filmfestivalen i Berlin , ett klassiskt och korrekt festivalval av en juryordförande som en gång gjorde den sublima ”Balladen om Bruno S.”.
Just den filmen, om en nyutsläppt fängelsekund och hans behjärtansvärda strävan efter ett bättre liv, har ett busigt syskon i Hans Petter Molands ”En ganske snill mann”, där vi får möta kåkfararen Ulrik – en Stellan Skarsgård i elitform – med liknande planer. Vad Herzog än ansåg om denna lika svarta som varma komedi räckte i alla fall inte hela vägen. Den läsarjury som Berliner Morgenpost anordnar var däremot på det klara med att Molands ballad om Ulrik var festivalens toppfilm. Och en honnör från en blandad allmänhet av filmälskare kan nog ses som bevis på ett riktigt gott jobb.
Rumänska ”Om jag vill vissla så visslar jag” är intressant nog och precis som Renée Zellweger så noggrant underströk då hon delade ut juryns Grand Prix, faktiskt rumänsk-svensk (däremot inte svensk-rumänsk, som en del svensk media har försökt göra den till). Det har sin förklaring i att SFI-konsulent Piodor Gustafsson i Sarajevo sprang in i regissör Florin Serban. Ett stycke ”work in progress” betittades gemensamt och svensken fann det värt att vara med och bygga på. Denna osentimentala berättelse om en ungdomsbrottsling och hans kompromisslösa omsorg om sin lillebror belönades även med Alfred Bauer-priset (uppkallat efter Berlinalens grundare) för innovativa kvaliteter.
Danska Pernille Fisher Christensen, 2006 års Berlin-skräll då hon tog hem både Grand Prix- och debutbjörn för ”En såpa”, var åter i stan och tävlade med ”En familie” (titlar i obestämd form tycks klä henne bäst; förra filmen ”Dansen” försvann aningen obemärkt). Regissörens nya film, en rak och hudnära berättelse om när familjen Rheinwald tvingas hantera pappa Rikards obotliga cancer, är faktiskt en så god film som någonsin; från regissören, skådespelarna (Jesper Christensen, Lene Maria Christensen, Anne Louise Hassing & Co) och det filmland av avsevärd integritet som Danmark för dryga dussinet år sedan gick och blev – och fortfarande i högsta grad är.
”En familie”, visad under sista tävlingsdagen, fick kritikerjuryn att i sista minuten skrota alla tidigare kandidater och ge filmen FIPRESCI-priset. Från Herzogs jury blev däremot intet, vilket också var fallet med Thomas Vinterbergs syskondrama ”Submarino”, en berättelse om två utslagna bröder i köpenhamnsk narkomiljö. Många av oss applåderar Vinterbergs ansträngningslösa återgång till den stil han redan som filmskolenybakad så fint behärskade; en lyhördhet för barnet och dess gåtfulla värld (i klass med Wolgers/Adolphson-sången), skildringen av sagda barn i utsatta situationer (”Festen” är ett praktexempel) och – med en poetisk ton som lyckas klinga förvånansvärt ofalsk – en öppning mot en ljus upprättelse, trots stundtals mörka omständigheter. Hans novellfilm ”Pojken som gick baklänges” har det, likaså debutfilmen ”Hjältar” och senare ”Festen”, och nu även ”Submarino”. Vinterberg själv skulle protestera, men det är på denna planhalva han hör hemma och inte i de bitvis obstinata experimenthörn som hans 00-talsproduktion med ”It’s All About Love”, ”Dear Wendy” och den högljutt mustiga ”En man kommer hem” håller till.
Här skulle ett regipris till en som varit ute i kylan ha varit klockrent. Att ett sådant istället gick till Roman Polanski är en annan – och omfattande – diskussion. Som kanske kan komma upp igen, när dennes ”The Ghost Writer” får svensk premiär (i april).
Juryn belönade även: ryska ”Kak ya provel etim letom” (”Hur jag avslutade denna sommar”), Alexej Popogrebskijs berättelse om två män på en avlägsen meteorologstation i arktiska Ryssland. Här fick kameramannen Pavel Kostomarov det artistiska priset medan Grigori Dobrygin och Sergei Puskepalis – filmens totala skådespelarensemble – delade aktörspriset. Bästa aktris blev Shinobu Terajima för sin insats som hårt prövad hustru till en groteskt stympad krigsveteran (inga armar, inga ben, ingen talförmåga, men med fungerande penis) i särlingen Koji Wakamatsus ”Caterpillar”. Manuspriset blev kinesiskt, för Wang ”Tuyas bröllop” Quanans film ”Tuan yuan” (”Åtskilda tillsammans”) en humanistisk skildring av Taiwan-exilbor på återföreningsresa till sina anhöriga på Fastlandskina efter decenniers frånvaro.
Mycket klassisk art house-stapelvara med andra ord (”Caterpillar” står ut som en sann kuriositet). Man noterar att det ”envisa” skandinaviska uppehållandet runt familjer tilldelats vissa kliché-relaterade gliringar från delar av den internationella kritikerkåren medan ryska alfahannar i karg natur klassas högt, så ock honungsodlande balkanbönder med mulåsnor. Kinesiska familjer verkar också klara sig fint, gärna omgivna av en eller tolv tallrikar med läckra maträtter…
Skulle kanske flera mulåsnor i skandinavisk film ge oss flera priser? Bara en tanke.
I alla fall: en kortfilmsguldbjörn till Sverige och Ruben Östlunds Händelse vid bank (går upp på bio här 26 februari). Det stora debutantpriset, också till Sverige, via Babak Najafs ”Sebbe”. Treenighetsskandinaverna Moland, Skarsgård och den lyckade danske manusförfattaren Kim Fupz Aakeson (som också skrivit Björn Runges kommande film) fick Berliner Morgenposts publikpris för ”En ganske snill mann”. FIPRESCI-priset till Pernille Fischer Christensens ”En familie”. Ett inte helt fy skam-facit, summerar man.
Slutligen, till distributörer och publik hemma i Norge, Danmark och Sverige: ge gärna dessa våra grannlandsfilmer en chans. Vi borde göra det mycket mera. Eftersom vi annars går miste om riktigt bra film – en hel del sådan till och med.
