Jag tillhör dem som sett och hört Jussi Björling sjunga i verkligheten, i en av sina paradroller som Des Grieux i Manon Lescaut mot Elisabeth Söderströms Manon på Stockholmsoperan 1959, året innan han dog. Det hände att han ställde in.

Men den här föreställningen genomförde han till publikens jubel. Inlevelsen och rösten hade han i behåll. Vid 48 års ålder stod han på topp.

I dramadokumentären Jussi i våra hjärtan av Torbjörn Lindqvist nämns hans alkoholism bara i förbigående. Likaså att han knappt gick i skolan som barn. Hans auktoritäre far turnerade land och rike runt och i USA med sina minderåriga söner som ibland gav konserter flera gånger om dagen.

Jussi började arbeta som 4-åring! Först vid sin dödsbädd avslöjade fadern, enligt filmen, att han var alkoholist – som om sönerna inte skulle ha märkt något tidigare. Det är inte utan att hans uppväxt påminner om bröderna Jacksons. Men visst lärde han sig sjunga av sin pappa.

Den här filmen vill framförallt hylla Jussi Björling i hans egenskap av dalmas som grabben från Stora Tuna, museet i Borlänge utgör filmens centrum. Man inser att Lindqvist inte haft några pengar till sitt förfogande till att resa i Jussis spår. Kerstin Meyer och Kjerstin Dellert gör sitt bästa för att framhäva Jussi Björling som den världsartist han var och det är naturligtvis rörande att höra hans barn berätta om honom, men detta är inget porträtt värdigt hans storhet.

Vad som gjorde honom till en Maria Callas like, som operaexperten Stefan Johansson så förtjänstfullt framhäver, är de tårar man också hör i hans vackra röst. Det är också filmens största förtjänst att man faktiskt får se och höra honom i aktion, bland annat i den berömda arian Skratta Pajazzo. Där kommer verkligen hans smärta till uttryck.