Betyg: 5 av 6

Värdegrund. Detta omhuldade ord som förekommer snart sagt överallt där människor möts dagligen: på planscher i dagistamburen, som seminarietema på arbetsplatsen och, framför allt, i läroplanerna för skolan. Värdegrunderna som all pedagogisk verksamhet ska vila på och som omfattar begrepp som demokrati, jämställdhet, respekt och lika värde. Fina begrepp som dock saknar all betydelse så länge de inte omsätts i praktiken. Vilket inte sker i skolan som utgör skådeplats för Peter Schildts nya film Tusen gånger starkare.

I denna moderna miljö dekorerar värdegrunderna tak och väggar: Orden Jämställdhet och Respekt är målade i vackra vattenfärger och upphängda för att piffa upp den grå-vita skolmiljön. Och där hänger de snyggt, alltmedan allt annat än jämställdhet och respekt praktiseras i klassrummen.

För här bryter grabbarna in med spontana kommentarer av varierande intelligensgrad just när tjejerna ska öppna munnen för att besvara lärarens frågor. Här charmar killarna strängheten av bildläraren som ber flickorna att svabba bänkarna efter sina klasskamrater. Och här spelas adrenalinstinn basket som bara de största kropparna kan hänga med i alltmedan de mindre faller som käglor eller sitter i säkerhet på en plint.

Men när en ny elev börjar i klassen händer det saker. Saga Reng (Julia Sporre) utstrålar självrespekt och styrka, vägrar acceptera grundmurade sociala grupperingar och ifrågasätter auktoriteter.

Plötsligt börjar mönster att framträda, strukturer att rubbas. Inte så att alla problem därmed löses, långt därifrån – men de blir synliga. Perspektivet är hela tiden Signes (Judit Weegar), hon är en sådan som enligt utvecklingssamtalen har skyhöga betyg men borde prata mer på lektionerna. Hon håller sig i bakgrunden och betraktar – och hon ser mycket.

Men Tusen gånger starkare är långt mer än en oerhört pedagogisk film om diskrepansen mellan teoretisk och praktisk demokrati.

Återigen har radarparet Peter Schildt och Christina Herrström lyckats ringa in och förmedla den frustration som uppstår i mötet mellan barn- och vuxenvärld. Precis som i Ebba och Didrik och Glappet handlar det om en längtan efter att vara vuxen och, när tiden äntligen närmar sig, besvikelsen över vuxenlivets begränsningar.

Friheten blev knappast större än i barndomen, bara annorlunda. Och precis som i tidigare samarbeten skildras svårigheterna skickligt, med stor tillit till skådespelarna och en rejäl dos humor.

Tusen gånger starkare är också en tät film i betydelsen att den hänger samman i samtliga beståndsdelar. Manuset är genomarbetat och dialogdrivet; replikerna duggar tätt och skorrar aldrig pinsamt, tempot är högt utan att skynda förbi väsentligheter. Schabloner används med precision, inte av fantasilöshet utan för att nå rätt effekt. Skådespelarensemblen – rollsatt av guldbaggevinnaren Maggie Widstrand – är stor och ung och gör strålande insatser i samtliga roller. Musiken och scenografin utnyttjas till fullo och görs till de väsentliga komponenter de kan vara på film.

Om I rymden finns inga känslor ger hopp om den nya generationens lekfulla inställning till filmen så ger Tusen gånger starkare lika starkt hopp om degamla rävarnas dito. Och det inom loppet av en och samma månad – wow!