Betyg: 4 av 6

I slutet av denna alla tiders näst framgångsrikaste franska film ser man – och lugn, det förstör inget av handlingen – Philippe Pozzo di Borgo och Abdel Sellou, berättelsens verkliga förebilder.

De liknar inte helt sina fiktiva motsvarigheter, särskilt inte Abdel som är algerier medan hans film-alter ego Driss är senegales. Abdel och Philippe (som i alla fall fått behålla sitt namn) ser i alla fall glada och belåtna ut, över varandra och sannolikt också över filmen om deras vänskap. Om nu inte allt är just som i verkligheten… pfff! Den har ändå rätt kvaliteter.

Rejält innerlig är i alla fall historien om hur den stenrike aristokraten i sitt lilla palats i Saint-Germain-des-Prés, dubbelsidigt förlamad efter en skärmflygningsolycka, och hans motvillige vårdare, den trasslige men charmige förortsodågan från de gamla kolonierna, ger varandra livskraften åter. Filmens affisch kunde lugnt stå intill ordet feelgood i ett bildlexikon. Alla skulle förstå.

Jag lyfter på hatten för Philippe och Abdel och även deras älskansvärda filmskepnader. Stundtals måste jag invända mot burdusa och schablonmässiga grepp, som när Driss avbryter stråkorkestern som spelar Vivaldi på Philippes födelsedagsfest för att med rytmen i blodet stuffa loss till ett kok dunsig ”Earth, Wind & Fire”, och ropa ’banalt!’ I alla fall stundtals sväljer jag sådana invändningar och trivs ihop med de sympatiska skådespelarnas intagande insatser. Omar Sy har fått mycket ros för sin Driss (tänk en socialrealistisk Eddie Murphy) men det är Francois Cluzet som slår högst i min bok, detta genom att inte röra ett finger.

Gillade ni ”På väg med Miss Daisy” eller ”En kvinnas doft” så är det bara att gå på bio. Själv fick jag mest lust att återse Bertrand Taverniers ”Kring midnatt” med Dexter Gordon och just Francois Cluzet – ännu en film om en oväntad vänskap mellan en svart och en vit i Paris, fast aningen mera subtil.