Webb-tv
Juliette kommer ut från fängelset efter femton år och får en oväntad fristad hos sin lillasyster Léa.
Betyg: 5 av 6
Hur återvänder man till samhället efter ett långt fängelsestraff? Hur kommer man in i den mänskliga gemenskapen när man har begått ett brott som skapar djup personlig sorg och innebär ett svårt socialt stigma? Går det? Och vill man?
När vi först ser Juliette (Scott Thomas) verkar hon tveksam till den saken. Hon sitter blek, hålögd och kedjerökande på en flygplats där hennes lillasyster Léa (Zylberstein) hämtar henne.
De har inte haft kontakt under fängelsetiden och det är Léas idé att systern skall flytta hem till hennes familj. Léas make är misstänksam och barnen väcker smärtsamma minnen hos Juliette. Hon verkar först inte bry sig vart hon tar vägen och driver omkring i deras hus som en obehaglig påminnelse.
Jag har älskat dig så länge är en film om rehabilitering, utan stora genombrottsscener. Juliette - som i början av filmen befinner sig i det naknaste av tillstånd – tar sakta tag i tillvaron: hon sitter på kafé och tittar på människor, hon söker jobb, träffar sin övervakare och raggar så småningom upp en kille och har sex.
Men när Juliette börjar öppna sig ser man förändringen i hennes ansikte i varje scen, kulminerande i en vacker sekvens mellan henne och Leás dotter vid ett piano. Det är trots det omsorgsfulla, långsamma berättandet ett upplägg som har alla förutsättningar att bli sentimentalt. Det är också därför Kristin Scott Thomas insats blir så avgörande. Med perfekt balans spelar hon en kvinna som avvisar all sympati samtidigt som hon gradvis tillåter sig att börja upptäcka världen. Det ger karaktären en oerhörd integritet.
Léa spelas också intressant. Hon vet inget om bakgrunden till Juliettes brott och vet inte vad hon skall tro om henne – ändå bjuder hon hem systern som hennes föräldrar sa åt henne att glömma. Filmen skildrar hur svår det är att ge ett sådant villkorslöst stöd.
Den debuterande regissören Philippe Claudel undviker onödiga påträngande närbilder. Istället fokuserar han på effektiva helbilder där vi ser Juliettes blickar på omgivningen och deras blickar på henne och till varandra. Han besvarar också recensionens inledande frågor som en sann humanist: Léas stöd är avgörande för att Juliette inte skall bli en mänsklig ö.
Ja, Claudel lyckas till och med – genom ett enkelt samtal framför en tavla, helt utan högtravande pretentioner – visa oss att konst kan ha en terapeutisk verkan. Det är liksom resten av filmen en imponerande uppvisning i återhållsamt filmberättande.
