Betyg: 6 av 6

I januari 1990 stod jag i en konsertsal i Prag när den förbjudna tjeckoslovakiska musikeliten återvände ur exil. Känslan som uppstod när tusentals människor skrek rakt ut och med en röst sjöng sånger som via insmugglade skivor hade kommit att betyda så mycket, är något som för alltid har satt sig i mitt skelett.

Det har varit omöjligt att förklara den här upplevelsen av kollektiv utlösning – så specifik för vad kultur kan bli i speciella omständigheter, vad musik kan betyda politiskt utan att vara politik – och jag trodde inte att jag skulle få uppleva den igen. Förrän jag såg den svenske regissören Malik Bendjellouls dokumentärfilm Searching for Sugar man.

Det är berättelsen om hur Detroitmusiken Sixto Rodriguez debutskiva Cold fact från 1970 hamnar i Sydafrika, ett land som på den tiden var kulturellt isolerat och så konservativt att det inte ens fanns tv, och sprider sig som en löpeld.

Albumet – med vridna Dylaninfluerade texter om droger, sex och paranoia ridande på musik samtidigt öm och vacker men med skuggsidor av blankt stål – censureras. Varpå Rodriguez blir större än Elvis och influerar den nya vita apartheidkritiska musikrörelsen.

Om detta vet Rodriguez ingenting hemma i USA, där han efter sin andra floppande skiva kickas från skivbolaget. I Sydafrika, där ingen vet vem han egentligen är, sprids myten att Rodriguez tagit livet av sig under en konsert. Decennier senare bestämmer sig två sydafrikaner för att ta reda på sanningen om honom.

Bendjelloul går växelvis från två håll – i ett slitet Detroit söks Rodriguez bakgrund och utifrån det sydafrikanska detektivarbetet berättas den fascinerande historien om effekten låtar som Sugar man och Crucify your mind fick i apartheidregimen. Genrens alla talking heads vävs drivet ihop med animationer, arkivbilder, Rodriguez musik – och kontrasteringar mellan palmer och den eviga rök som väller upp ur Detroits gatbrunnar. Länge utan en glimt av filmens centrala gestalt.

Det är inte bara imponerande att Searching for Sugar man berättar så mycket utan att bli överlastad; de spår som inte följs upp utan klipps ner tills de antyds, som i vems fickor pengarna från de sydafrikanska framgångarna hamnade, är väl avvägda. Fokus hamnar istället på musikens kraft och den person som träder fram.

Strukturen är perfekt, med resultatet att när Rodriguez – en magisk människa vars egna döttrar är förbluffade av hans ofattbara ödmjukhet – väl står där och världarna möts, då skakar jag av gråt. Och det inte enbart för likheterna med min barndoms skelettminne: det här är helt enkelt enormt filmskapande, kalkylerat för maximal känslomässig effekt.