Betyg: 3 av 6

Tiden går undan med väldig fart i Ice age. I trean har man konstruerat ett underjordiskt landskap där det råder tropisk värme och dinosaurierna härskar, litet som en blandning av Resan till världens medelpunkt och En försvunnen värld. Det är där djurgänget hamnar på sin vandring denna gång. Nykomling i och vägledare för gänget är den enögda vesslan Buck, som påminner om Johnny Depps kapten Jack Sparrow. Claes av Malmberg ger honom en fin göteborgsknorr.

Det är som tidigare oerhört vältecknat och suggestivt iscensatt men idéerna är på upphällningen eller snarare ser man ett försök till favorit i repris. Dramatiken består av de två elementen föräldraskap och överlevnad. Mannys mammutfru Ellie är gravid och sengångaren Sid har tagit hand om tre dinosaurieägg tillhörande en köttätande dinosauriemamma. Vi kan alltså välja mellan ett konventionellt föräldraskap och ett som är mera queer.

Filmen pendlar mellan ett sentimentalt jollrande kring de väntade ungarna och ett evigt uppdykande av nya allt större och hungrigare skräcködlor. Det är ”gull, gull, gull” avbrutet av ”ryt, ryt, ryt” för hela slanten. Man skulle önska att Blue Sky Studios kunde komma på något mer fantasieggande för den yngre publiken än att de ska föreställa sig en föräldraroll eller att hotas av att bli uppätna. Har vi inte sett det tillräckligt många gånger redan?

Liksom i de föregående filmerna är ekorren Scrat den stora behållningen. Även han träffar en dam denna gång. Och det blir en svår, inre kamp om vad han ska välja: kärleken eller ekollonet. Man får vara tacksam för att paret inte också måste ägna sig åt graviditetstankar. Problemet med uppföljare är här som så ofta att man inte vågar gå vidare och utveckla en god idé, utan bara fortsätter i samma spår av rädsla för att förlora publiken, när man istället kunde både behålla den gamla och vinna en ny publik.