Visst är det roligt att Lasse Hallström är tillbaka i Sverige efter 25 år och väljer att göra en thriller istället för ytterligare en feel goodfilm, senast ”Laxfiske i Jemen”. Det märks genast att det är ett proffs som sitter i registolen.

Stockholm vintertid har aldrig tidigare sett så stiligt ut. Dramatiskt kontrasteras den vita snön mot den mörka vinterhimlen, de vita isflaken mot det svarta vattnet. Kameran flyter fram över Hötorgshusen precis som den brukar flyta fram över New Yorks skyskrapor i amerikanska filmer. Det är vackert men också lite anonymt – här är vi i en kall storstad någonstans i världen, lokalkänslan lyser med sin frånvaro.

Redan från början etableras en hotfull stämning trots att vi befinner oss i juletid. Friden bryts också mycket riktigt av ett ovanligt bestialiskt mord på en hel familj. Först mördas pappan på den skola där han är gymnastiklärare, sedan resten av familjen, hans hustru och dotter hemma i sitt hus, endast sonen överlever svårt skadad.

Den finlandssvenske polisen Joona Linna (Zilliacus) tar sig an det förbryllande fallet. Polisledningen tror att det rör sig om en uppgörelse i undre världen – en spelskuld. Det tror inte Linna som istället söker hjälp hos läkaren och hypnotisören Erik Bark (Persbrandt) för att förmå det enda vittnet, sonen Josef, som ligger i halvkoma, att berätta vad som hände.

Lasse Hallström har själv uttalat att det är de mänskliga relationerna som intresserat honom mest i den här historien och stor tonvikt är också lagd på äktenskapet mellan hypnotisören och hans hustru.

Mikael Persbrandts hypnotisör kan – lite ironiskt – inte sova utan bedövar sig med sömntabletter. Han har stängts av från sin verksamhet efter att ha anklagats för att plantera falska minnen hos en patient. Persbrandt spelar honom som mer eller mindre förlamad av sitt misslyckande. Nu övertalas han att använda sina hypnoskunskaper igen trots starkt inre motstånd.

En tidigare otrohet förgiftar dessutom förhållandet till hustrun Simone. Lena Olin gör ett bitskt porträtt av en sviken hustru – drar till och med ned en hel del skratt mitt i tragiken. Att Persbrandt har den rätta beslöjade rösten för att räkna ned 5, 4, 3, 2, 1 visste vi från början. Men den återupptagna hypnosen kommer också att bli ett hot mot honom och hans familj. Någon vill att han slutar.

Tobias Zilliacus polis Joona Linna har inget privatliv alls och inga andra intressen heller utan tillbringar all sin vakna tid på jobbet, där han inte verkar särskilt uppskattad. Det antyds lite diskret att han är vän med en gift kollega, som dock verkar mer upptagen av sitt barn än av honom. Lite beige blir han allt i jämförelse med paret ovan.

Här finns ingredienser för en spännande historia, och vissa scener har absolut sug, men det är som om de två huvudpersonerna går förbi varandra. Joona Linna deltar i en ganska konventionell mördarjakt, medan Mikael Persbrandt kämpar i ett äktenskapsdrama.

Filmen låter dessutom polisen gör alltför flagranta misstag som att i ena fallet inte sätta hotade människor under bevakning och i det andra låta människor satta under bevakning försvinna – hur då? Ju mer man tänker på ”Hypnotisören” desto fler frågor ställer man sig om hur det hela egentligen hänger ihop.

Jag minns Lars Keplers (författarparet Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril) roman som gastkramande där ett lager avslöjade ytterligare ett lager, dock något överlastad på slutet.

Jag vet – roman är en sak, film en annan. Man får och bör också ändra när man gör film av en roman, speciellt en kriminalroman. I boken utgör hypnotisörens bakgrund och misslyckade praktik ett viktigt led i mordhistorien. Det har man tagit bort i filmen utan att hitta på något annat.

Istället för psykodrama har ”Hypnotisören” blivit pusseldeckare. Tyvärr.