Betyg: 5 av 6

Den europeiska filmen har inte så många stora samveten kvar, regissörer som vågar ta sig an sina länders stora och kontroversiella frågor. Andrzej Wajda i Polen är en av de sista tillsammans med István Zabó i Ungern. Gång på gång återkommer Wajda till sådant som alla helst vill glömma ”för att kunna gå vidare” som det heter, men som istället förblir oläkta sår. I Marmormannen gjorde han upp med det falska kommunistiska övermänniskoidealet. I Heliga veckan synade han den polska antisemitismen i sömmarna. Vid fyllda 82 år tar han sig an ett av Polens svåraste trauman, den nedtystade sovjetiska massakern på mellan 15 000 och 20 000 polska officerare i Katynskogen i andra världskrigets början.

Wajdas film börjar med en människoström som flyr hals överhuvud över en bro för att mötas av en lika stor ström flyende från andra sidan. På ena sidan anfaller tyskarna, på den andra sidan anfaller ryssarna. Människor klämda mellan två sköldar blev resultatet av den skamliga Molotov-Ribbentrop-pakten, överenskommelsen mellan Stalin-Rysslands och Nazi-Tysklands utrikesministrar den 23 augusti 1939 som tillät de båda stormakterna att dela Polen. Den 1 september invaderade Tyskland Polen. Två veckor senare anfölls Polen av Sovjetunionen. Polackerna som var helt oförberedda på ett anfall hade ingen chans utan tvingades ge upp. Tyskarna tog hand om de polska soldaterna, ryssarna om officerarna, som det sägs i filmen.

Andrzej Wajda väljer att berätta historien ur kvinnornas synvinkel, hur mammor, fruar, systrar kämpade att få reda på vad som hänt deras söner, män och bröder som ”försvunnit” efter det ryska tillfångatagandet. Vi får följa Annas, Rozas och Agniezskas jakt på sanningen. Ingen visste vad hade hänt förrän 1943 då en jättelik massgrav påträffades i Katynskogen i Polen. Avrättningarna hade kommit som en direkt order från Stalin, något som tyskarna inte var sena att utnyttja i sin propaganda. Här använder Wajda dokumentära bilder. Men efter kriget skrev segrarmakten Sovjet om historien och anklagade tyskarna för att ha genomfört massakern och använde samma bilder! Att påstå något annat var lika med fängelse. Först när järnridån föll har man kunnat rekonstruera vad som verkligen hände genom efterlämnade brev och dagböcker. Att ryssarna var de skyldiga råder det inget tvivel om.

Wajda berättar historien impressionistiskt - vi får själva fylla i mellanrummen. Han förflyttar oss tillsammans med kvinnorna mellan den tyska ockupationszonen och den ryska. I vilken zon de än befinner sig fruktar de för samma sak: att någon ska banka på dörren för att föra dem och deras barn till ett läger på grund av deras mäns ”förbrytelser”. Om det är ett tyskt eller ryskt läger spelar mindre roll.

Vi får också följa männen i det ryska fånglägret i en kyrka där de kastas mellan hopp och förtvivlan. Annas man Andrej anar att de nattliga transporterna av hans kamrater inte går till fronten, men ingen vet vart de är på väg.

Efter kriget fortsätter de försvunnas anhöriga sina efterforskningarna med fara för eget liv, för nu tystas sanningen ned för gott. Den som vill överleva i det socialistiska Polen måste hålla mun.

Wajda trappar upp dramatiken långsamt, låter oss få en pusselbit i taget. Först i slutet iscensätter han avrättningarna, visar med vilken brutalitet och snabbhet de genomfördes - nackskott var metoden och sedan vältrades de fortfarande varma kropparna direkt ned i nygrävda massgravar och täcktes över. Kvar står bara de bleka björkarna.

Katyn är ett både ett äreminne över dem som stred och dog för att sanningen skulle komma fram och en påminnelse om hur lätt historien kan skrivas om av makthavare som vill att vi ska glömma vad de gjort.