Betyg: 3 av 6

Vem behöver en nyinspelning av Fame? Nu när 80-talsmodet är tillbaka borde inget kunna stoppa dagens Idolmatade tonåringar från att bli hejdlöst förälskade i Alan Parkers filmklassiker från 1980.

Skälet är naturligtvis pengar: en förhoppning om att reprisera kassasuccén. Och om man bortser från att det är en helt onödig film så är den faktiskt inte så tokigt genomförd. Regissören (vars meritlista kröns av en konsertfilm med Britney Spears) gör sitt bästa för att kopiera känslan i Parkers film, där de blivande artisternas vardag skildras genom en serie brottstycken från fyra skolår.

Det blir aldrig sockersött a la High school musical, och musiknumren är skönt skitiga. Finast är filmen när den zoomar in på förlorarna, på brustna drömmar och det chockartade mötet med verkligheten. Men kravet på lyckliga slut för alla kör snart över tvetydigheterna, och i slutändan är filmen för feg för att verkligen beröra. Det är djupt ironisk att den nära 30 år gamla originalfilmen innehöll en öppet homosexuell rollfigur medan denna ”moderna” version tassar runt gaytemat som en skotträdd kattunge.