Betyg: 4 av 6
Det är modigt,för att inte säga dumdristigt, att göra en spelfilm om något så fruktansvärt som hutuernas massaker på tutsierna i Rwanda. För vem vill se något så hemskt? Hur lyfta en i mångas ögon abstrakt händelse – där borta – till ett konkret plan som berör oss här? Hur visa att det som hände i Rwanda för tio år sedan, som hände i före detta Jugoslavien för tjugo år sedan, som hände i Tyskland för mindre än en mansålder sedan, kan hända igen precis när som helst? Hur åskådliggöra den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet hos oss alla? Resultatet har blivit såväl hedervärt som sevärt.
Hotell Rwanda börjar strax innan massakern bryter ut 1994. Precis som nazipropagandan på sin tid beskrev judarna som skadedjur, utmålar den hutustyrda RTML radion tutsierna som kackerlackor som måste krossas. Filmen vill genom exemplet Paul Rusesabagina, som finns i verkligheten, visa att det går att göra motstånd mot det som följde.
Paul Rausesabagina, hotellföreståndaren på det belgiskägda lyxhotellet Mille Collines i Kigali hade inte behövt ta ställning. Som hutuer med goda förbindelser i såväl den hutustyrda armén som den hutustyrda rebellrörelsen Interhamwe samt med direktkontakt till den belgiska hotelledningen var han helt säker. Han hade inte bara kunnat rädda sitt eget skinn utan även sin tutsifru och sina ”blandbarn”. Men han valde att stanna för att skydda grannar, vänner och okända som sökte hans hjälp. Ett val som helt styrdes av hans samvete.
Han började med att rädda sin arbetsplats undan att bli ett härläger. När han inte förmår att jaga iväg de tutsier som sökt skydd förvandlar han hotellet till en flyktingläger under täckmantel av att flyktingarna är gäster.
Don Cheadle gör inte Rausesabagina till en hjälte i gängse mening, mer lik affärsmannen Oskar Schindler som räddade judar undan Förintelsen. En man som gör räddandet av människoliv till en rent human uppgift. Han vädjar varken till förnuft eller känslor hos förövarna. Han ser igenom deras cynism och utnyttjar den istället. Kan någon köpas fri, så köper han. Kan någon mutas att blunda, så mutar han. Liv är det enda som räknas till räddningen utifrån ska komma, som han tror. Sin förtvivlan håller han inom sig. Den ger istället Sophie Okonedo i rollen som hans hustru Tatiana utlopp för i ett ovanligt hjärtskärande porträtt.
Rausesabagina håller inne med sin känslor tills han inser att den civilisation som han är beredd att försvara med alla till buds stående medel inte är beredd att försvara honom.
FN-soldaterna evakuerar de vita turisterna, som varit på gorillasafari, och lämnar de svarta flyktingarna i sticket. Varken USA eller Frankrike vågar ingripa och riskera sitt eget skinn efter misslyckandet i Somalia.
Västvärlden valde att blunda med några få undantag. Nick Nolte gör en FN-officer kalkerad på den hjältemodige kanadensiske generalen Romeo Delaire. Och Joaquin Phoenix nyhetsreporter representerar den press som åtminstone dokumenterade vidrigheterna så att världen inte kan säga att den inget visste.
Regissören Terry George sparar de hemska bilderna till slutet. Och då blir de desto starkare. När Rausesabagina och hans chaufför efter ett besök hos rebelledaren råds att åka längs floden till Kinsali i morgondimman börjar de undra varför vägen är så skumpig. När de går ut ur bilen upptäcker de att det är döda människokroppar de rullar fram över.
Under de 100 dagar som massakern varade mördades en miljon människor med machetes utan att världssamfundet ingrep. Paul Rausesabagina räddade 1268 människor på egen hand.
