Betyg: 5 av 6

Det är mycket som stjäl uppmärksamhet från den här filmen. Tom Ford till exempel, stjärndesignern som tvättade bort Guccis tantstämpel och pimpade det italienska modehuset med sex och lyx och nu kommer ut som filmregissör.

Och så Colin Firth, som gör sitt livs Tjuren från Bronx- roll, Mr Darcy, Bridget Jones svärmorsdröm, som homosexuell. Se hur feminint han rör sig, kolla hur han spretar med lillfingret.

Bakom allt detta; en film om en allt annat än uppmärksamhetskrävande man. Colin Firth spelar med återhållen desperation George, medelålders universitetsprofessor och engelsman i exil, som nyligen förlorat sin livskamrat sedan 16 år, Jim, i en bilolycka. Nu har George mardrömmar om att han drunkar.

En enda man, efter Christopher Isherwoods A single man från 1964, är ingen komma ut-historia. Men, inte minst med Julianne Moore som bedagad faghag, hörs ett svagt eko av Todd Haynes bitterljuva Far from heaven. Vi skriver trots allt bara 1962 i almanackan. I den återblick där George blir uppringd och får veta att Jim är död blir han ombedd att inte komma till begravningen. Den är bara för de närmaste.

Där Isherwoods roman är en stillsam betraktelse över George som vaknar, går på toaletten och konstaterar att han är ännu lite närmare döden, är saker och ting här av nödvändighet dragna till sin spets: George tänker släppa taget om det ständigt värkande nuet och låta just den här dagen bli den sista.

Med urblekta färger målas Los Angeles anno Kubakrisen upp. Bara när minnesbilderna av Jim bryter igenom, eller när en stjärnögd elev får George att tina upp, blixtrar färgen, livet, fram igen.

Tom Ford har såklart lagt energi på ytan, detaljerna. Jämfört med valfritt Mad men-avsnitt är det knappast tal om några excesser, men ibland stockar sig alla tuperade bikupefrisyrer, piffade småflickor och slicka interiörer till transportsträckor, hur uppenbart det än är att Ford vill att de verkligen ska säga något. Samtidigt har just ytan en så tydlig roll. Det är med ett pansar av välskräddade kläder som George går genom tillvaron. Det är bara i överdådiga klänningar som Julianne Moores Charly kan känna sig lite levande igen.

En enda man är en hjärtslitande vacker berättelse om saknad.