Betyg: 4 av 6

Coco Chanel avskydde Christian Dior för att han lade beslag på begreppet ”the new look” när han lanserade sin nya stil efter andra världskriget. Den innebar inget nytt utan en återgång till hopsnörda getingmidjor och långa obekväma kjolar. Var det någon som stod för the new look var det Chanel när hon på 20-talet tog över manskläderna och gjorde om dem för kvinnor. I början av förra seklet var kvinnor klädda i hattar som såg ut som lampskärmar och hårt korsetterade under klänningar som liknade gardinuppsättningar gjorda av kilovis med tyg. Chanel införde kavajer, byxor, skjortor, tröjor och stråhattar.

Anne Fontaines film handlar lika mycket om Chanel som om en generation av kvinnor, som ville bort från hemmafru- eller kuttersmycketillvaron och ut i arbetslivet för utveckla sin kreativitet och där kläderna blev ett medel. Men villkoren var hårda för den som inte hade egna pengar.

Barnhemsbarnet Coco Chanel ägde inte ett korvöre, men lyckades med intelligens och smak bygga upp ett imperium. Som hon skildras här gick vägen via rika älskare och mecenater samt den tidens trendsättare som uppburna aktriser, som bar Chanels kläder. Audrey Tautou gör Chanel till en såväl överkänslig som kallt kalkylerande kvinna i en värld av män, men aldrig till offer. Hennes talang är hennes säkra blick, hon insuper allt och omskapar intrycken till en ny stil för den moderna tiden och den moderna kvinnan, som i sin förlängning innebär frigörelse ur århundraden av förtryck. En hjältinna för vår tid.