Betyg: 4 av 6

Året är 1985. Sovjet står och stampar vid gränsen till Afghanistan, och ett fullskaligt kärnvapenkrig är direkt överhängande. President Nixon tar det hela med ro, han har ju den ljusblåa och till synes oövervinneliga Dr Manhattan på sin sida, supermannen som i princip egenhändigt avgjorde Vietnamkriget till USA:s fördel ett tiotal år tidigare. Samtidigt, nere på gatunivå, tycks någon ha satt en mordkomplott i verket – riktad mot superhjältar.

Watchmens serietidningsvärld befinner sig någonstans mellan traditionella superhjälteuniversum och vår egen verklighet. Här känner man sig ibland lite löjlig i sin kostym, och man får akta sig så att manteln inte fastnar i svängdörren när man försöker hejda ett bankrån. Här är superkrafterna oftast en bisak, och det som driver handlingen framåt är inte kampen mellan det goda och det onda, utan snarare geopolitiska förhållanden och moralfilosofiska frågor.

Att det blev Zack Snyder som fick i uppgift att ro filmversionen i hamn ger en fingervisning om att betoningen trots allt skulle bli på action. Han har gjort sig känd som rallarsvingsregissör med röjiga filmer som Dawn of the Dead och 300. Och Watchmens första hälft är rent mästerlig superhjälteaction, med ett intensivt driv som lämnar alla spindelmän, mutanter och läderlappar långt bakom sig.

I inledningen får de kostymerade hämnarna i detta alternativa USA sin bakgrundshistoria sammanfattad i en serie fantastiska tablåer.

Genom mängder av parallella skeenden, tillbakablickar och perspektivskiften vecklas sedan berättelsen ut med en överväldigande styrka.

I samband med att Dr Manhattan börjar förstå hur mycket hans enorma krafter distanserar honom från resten av mänskligheten, och jordelivet för honom bara blir mer och mer betydelselöst, lägger historien in en högre intellektuell växel. Och det är här luften börjar gå ur filmen.

I en central scen på planeten Mars försöker Dr Manhattans ex-flickvän övertala honom att komma tillbaka till jorden och avstyra den hotande undergången. Svenska Malin Åkerman gör en stark insats i sin roll, men Snyder lyckas ändå inte göra scenen övertygande, vare sig emotionellt eller intellektuellt.

Efter att ha fått den centrala frågeställningen om människolivets värde överstökad rusar han vidare, men engagemanget i berättelsen finns helt enkelt inte längre där.