Betyg: 4 av 6

Ingen kan påstå att Simon Staho gör det lätt för sig. Gång på gång söker han sig till livets smärtpunkter. Han lät Mikael Persbrandt göra upp med manlig medelålderskris i Dag och natt och Bang bang orangutang. Han lät Noomi Rapace brottas med oönskat moderskap i Daisy Diamond. I nya filmen dissekerar han äktenskap som gått i stå såväl emotionellt som sexuellt efter tjugo år.

Två par i 45-årsåldern, Lars (Mikael Persbrandt) och Susanna (Lena Endre) och Ulf (Jakob Eklund) och Ann (Maria Lundqvist), som också är gamla goda vänner, träffas under ett antal parmiddagar. Vi ser dem aldrig utanför deras hem. Här rör det sig om människor som har det gott och smakfullt ställt med fondtapeter och barcelonastolar. Männen har yrken, men, så vitt jag kunde bedöma, inte kvinnorna. Men arbetet spelar en underordnad roll i samtligas liv. Här talas det om en gemensam semester som antingen ska gå till matkurs i Provence eller Toscana. (Ibland är det på gränsen till att manusförfattaren och regissören driver med sina rollfigurer.)

Under en av dessa middagar kommer ämnet otrohet upp. Susanna (Lena Endre) tycker att det är något man kan förstå medan Ann (Maria Lundqvist) aldrig ens tänkt tanken. När otroheten plötsligt slår ner mellan dem intar de diametralt motsatta uppfattningar. Det är en sak vad vi säger när andra drabbas och en helt annan vad vi känner när vi själva utsätts.

Med en sådan elitkvartett som Endre, Lundqvist, Persbrandt och Eklund kan inte mycket gå fel. Spelet är både naket och flerbottnat, tillgängligt och hemlighetsfullt. Problemet finns i manuset som ibland slår över i rollspel som vore de fyra placerade i en terapisituation, där publiken ska iaktta hur de reagerar när den ena eller andra saken händer.

Precis som I förebilden, Bergmans Scener ur ett äktenskap, lyser barnen med sin frånvaro. Här finns visserligen bara en dotter, men hon är aldrig hemma. Det tycks mig som att Staho har ett problematiskt förhållande till barn, inte minst visat i Daisy Diamond. Här har Ann medvetet valt bort barn mot sin mans vilja utan att vi får veta varför medan Susanna gjort barn med sin man utan att ”fråga först” - också en konfliktorsak. Det är bland annat dessa konstruktioner som gör Himlens hjärta mer klinisk än vad den skulle behöva vara.