Betyg: 3 av 6

Det ska vara en ö i år när det handlar om spänning, som i Shutter island, The ghost writer och nu i spanska Hierro av debutanten Gabe Ibánez. En hotfull ö som man tar sig till med färja. Hierro är den minsta och västligaste av Kanarieöarna, en svart och livlös vulkanö, som gjord för en skräckupplevelse. Men dit bestämmer sig Maria (Elena Anya) för att ta med sin lilla son Diego på semester. På färjan försvinner Diego. Om Maria redan från början har ett överspänt drag över sitt vackra ansikte, så bryter desperationen nu ut i full blom.

Madrömscenariot det försvunna barnet känns igen från Barnhemmet och Pans labyrint, som har samma producent som Hierro. Maria börjar leta efter Diego på sunkiga hotell och i förfallna campingläger efter att ha upptäckt att en annan liten pojke försvunnit på ön. Bildspråket i Hierro är minst lika suggestivt som i Barnhemmet: vindlande gula bilvägar i svarta landskap, mörka moln som tornar upp sig över sterila bergssidor, kalla vågor som slår mot svarta stränder. Kameran växlar mellan det hotfulla landskapet och extrema närbilder på öns förvridna fysionomier i bjärt belysning.

Här finns inga övernaturligheter, bara mardrömmarna som förföljer Maria. Det är mycket vackert och mycket skickligt gjort men kan ändå inte dölja att Hierro är en betydligt lättviktigare historia än sina föregångare.