Betyg: 2 av 6

Aristoteles kallade det peripeteia, ögonblicket då dramat oväntat övergår till ett annat tillstånd, och inom amerikansk film har det på senare år varit M. Night Shyamalans framgångsrika signum. Hide and seek, som gärna skulle vilja vara en Shyamalan-film, har en vändpunkt av detta slag, då det till dramatiska toner uppdagas vem som är Robert De Niros dotters mordiske låtsaskompis. Det börjar småkusligt då far och dotter installerar sig i en lantlig villa för att börja om, efter moderns blodiga självmord. Dakota Fanning gör rollen som söt men spöklikt stirrande unge, och De Niro visar att han kan sucka faderligt och säga ”go to your room” utan att låta som en maffiaboss. Men eftersom filmen skändligen har lånat allt, från den inledande overlooken av en stationsvagn på en slingrig skogsväg till mördarens glada grin och gula regnrock, och pratiskt taget inte hyser en enda självständig tanke, framstår vändpunkten bara som en lättköpt och irriterande sluteffekt. Apropå slut så har filmen två, vilket filmbolaget hoppas kunna överraska publiken med. För slut 1, gå till Rigoletto, för slut 2, gå till Sergel. Om du nu känner att du vill förgylla din afton med smörja.