Betyg: 3 av 6
Den svenska filmvårens backar är som SvD redan rapporterat, smockfull med nigande poliskonstaplar. Säsongens namn är Wallander och Van Veeteren, två energiska manliga poliser i medelåldern skapade av två energiska manliga deckarförfattare i medelåldern. Det är en oförskämd och ganska pinsam likriktning – svensk film 2005!
Innan frosten, som är den första i en serie av över dussinet filmer om Kurt Wallander, eller Mankells Wallander som han numera heter, startar därför i motlut. Mättnaden finns där på förhand, och ska man orka med detta gör man klokt i att låtsas att vi har att göra med en tv-serie. Så får man överseende med det rutinmässiga och oinspirerade handlaget, som påminner om en dåsig närpolis pekfingervals, som knackar ned en anmälan om en stulen hoj. Regissören vet vad han ska göra. Det är bara att spänna upp de randiga avspärrningsbanden i skogen, snurra på blåljusen, applicera blodet och köra igång.
Rolf Lassgård gjord en stor, törstig och dyster Wallander, Krister Henriksson gör en avmagrad, avhållsam och litet piggare typ. Just Henriksson är förklaringen till att den här osannolika berättelsen om brinnande knölsvanar och religiöst vanvett i de skånska lövsalarna överhuvudtaget får mening. Han är en mycket skicklig skådespelare, en av våra främsta. När han efter noter skäller ut sin dotter, som börjat vid Ystadspolisen, för att få vara arg på och nära sin pappa, fördjupas figuren Wallander drastiskt, och man förstår varför far och dotter glidit isär. Och när han talar om vad det innebär att klamra sig fast vid sin polisbricka efter att ha förlorar allt annat, tror jag faktiskt att han vet vad han pratar om. Däremot tror jag inte på Johanna Sällström som spelar dottern. Hon håller pekfingret reglementsenligt rakt ovanför tjänstevapnets bygel, och kör ned tummarna innanför uniformens bälte, för att få till rätt kollegiala och grabbiga lunk, men det hela ger bara ett utstuderat och utstyrt intryck. Möjligen är det för att passa in. Hon har dock några filmer på sig, att hitta rätt.
