Daniel Radcliffe spelar åter med den äran Harry Potter.
Betyg: 4 av 6
Den i ordningen femte historien om nu femtonårige Harry Potter berättar om ett svårt läsår på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Den onde Lord Voldemort växer sig allt starkare och rekryterar ständigt nya medlemmar till sin sida i det annalkande kriget mellan godhet och ondska. Skolan tas i det närmaste över av populistiska politiska krafter som vägrar se det växande hotet och i stället inför allt hårdare restriktioner för eleverna. Harry Potter själv slits inombords av motstridiga känslor och tvivel kring sin identitet.
Inför skrivandet av den här texten läste jag igenom mina fyra tidigare recensioner av filmerna om den unge trollkarlen, i huvudsakligt syfte att undvika upprepningar. Men den ambitionen är omöjlig att leva upp till, eftersom David Yates Harry Potter och Fenixorden i alla avseenden ligger alltför nära sina föregångare. Detta är, ska genast tilläggas, mestadels av godo.
Rollbesättningen, till exempel, är i vanlig ordning helt strålande. Daniel Radcliffe övertygar, sina snart arton år till trots, fortfarande i huvudrollen. Debuterande Evanna Lynch som den underliga, tillsynes förnöjt smågalna Luna Lovegood, är perfekt. Och Imelda Staunton, som den ständigt leende Miss Umbridge, är så genomvidrig i sin till rosa fluffighet förklädda elakhet att man inte kan annat än sucka av njutning så snart hon gör entré.
Vidare håller specialeffekterna liksom tidigare hög kvalitet och tillåts aldrig dominera över berättelsen.
Gestaltningen av Harrys mentala koppling till sin huvudmotståndare; hur han mot sin vilja kan ockuperas själsligen av den han avskyr och fruktar allra mest, är suggestiv och överraskande i sin brutalitet. Scenografin är likaledes lika imponerande som alltid och särskilt svindlande är skildringen av det gigantiska Trolldomsministeriet – trollkarlsvärldens motsvarighet till det brittiska parlamentet – som sjuder av liv om dagen och ekar mörkt, ödsligt och skrämmande om natten.
Liksom i tredje och fjärde filmen är de magiska inslagen skickligt infogade i en i grunden realistisk miljö, varför man gärna med hull och hår sväljer till exempel scenen då mantelklädda häxor på kvastar sveper över Themsen – en bild som återberättad i ord onekligen låter ganska löjeväckande.
Och det är kanske häri, i frånvaron av den väntade löjligheten, som min fascination inför fenomenet Harry Potter framför allt ligger. Min förståelse för alla dem som inte har läst böckerna och inte vill göra det eftersom de anser dem vara föraktliga är fullständig. Liksom min beundran inför detta projekt, så ofattbart inkomstbringande och samtidigt så kvalitativt högtstående.
Filmen Harry Potter och Fenixorden utgör inte toppen på detta massiv, men är ändå fullt tillfredsställande. J K Rowlings litterära förlaga uppgår i svensk översättning till 1001 sidor. Dessa har adapterats till en 2 timmar och 18 minuter lång film som är väl sammanhållen utan att kännas alltför hastigt berättad. De partier ur boken som i första hand fått stå tillbaka är de vardagliga småhändelserna, de detaljrika miljöbeskrivningarna och skildringen av det sociala samspelet mellan ungdomarna på internatskolan. Det är begripliga prioriteringar som gynnar de traditionellt filmiska partierna i en relativt komplex berättelse, men visst kan jag ibland önska mig en mindre traditionell, mer överraskande, filmupplevelse som i än högre grad försöker gestalta den unge hjältens motstridiga känsloliv.
