Betyg: 4 av 6

Jag blir lika glatt överraskad var gång en ny bok eller en ny film om Harry Potter intar marknaden. Allting talar för att den ska vara sämre än föregångarna, att inspirationen ska ha trutit, upprepningar ska ha smugit sig in eller kommersialismen tillåtits överskugga berättarglädjen. Men redan den inledande bildsekvensen, jätteormen som slingrar sig ur graven, genom gräset, in i det övergivna huset där mästaren, den onde lord Voldemort, väntar, talar för att även Harry Potter och den flammande bägaren, den fjärde filmen, har blivit just så förvånande bra – som alltid.

Orsakerna till framgången är flera. För varje film engageras en ny regissör, som ges en viss frihet i förhållande till föregångarna: här är det Mike Newell som tillåts justera och sätta sin prägel på materialet, vilket ger filmen ett stänk av nyhetens behag. Vidare utvecklas filmerna, precis som de litterära förlagorna, i takt med dess vid det här laget fjortonårige hjälte: medan den första och andra filmen i första hand adresserade en barnpublik är komplexiteten i de magiska sammanhangen och sociala relationerna, tillika skräckeffekterna, här helt i ungdomsfilmsnivå. En tredje förklaring till succén är förstås en närmast fulländad rollbesättning, med ett pärlband av skådespelare som i varje film fyller sin karaktär med liv så det spritter och aldrig hänfaller åt schablonfyllnad.

Harry Potter och den flammande bägaren skildrar fjärde året på Hogwarts skola för trolldom och häxkrafter. Det är dags för den magiska trekampen mellan Europas mest prestigefyllda skolor och Harry är en av de studenter som på ett mystiskt sätt utses att mot sin vilja tävla, trots att han är påtagligt yngre och mindre erfaren än sina motståndare. Dessutom plågas han av skrämmande mardrömmar och smärtor i det ärr han bär i pannan sedan gången då han mot alla odds överlevde en dödsförbannelse slungad av lord Voldemort. Allt talar för att mörkrets furste har vuxit sig starkare än på mycket länge – men ingen vill tala högt om det. Samtidigt vaknar Harrys intresse för det motsatta könet till liv, utan att leda till några särskilda framgångar. Så det blir ett sällsynt tufft år, som trots förtjänstfulla insatser inte förlänar denne utvalde yngling någon hjältegloria.

Helt i samklang med berättelsens allvarligare anslag har de humoristiska inslagen tonats ned till förmån för de grubblande och skrämmande. Flera passager i boken har fått stryka på foten med enbart positiva följder: ett särdeles effektivt och effektfullt filmiskt berättande, där det visuella dominerar över dialogen, utan att specialeffekterna överordnas narrationen. Det är en svår balans att upprätthålla i en fantasyfilm som bygger på omåttligt populära böcker – som man här alltså lyckats mycket väl med.

Mindre lyckade är dock de mer realistiska inslagen med ambition att skildra typiska tonåringsproblem. Harrys tafatta försök att närma sig sin hemliga kärlek blir till plump humor. Osämjan, och den därpå följande försoningen, med bäste vännen Ron känns hastigt och okänsligt inklistrad. Den hyperbola gestaltningen av gapet mellan tjejer och killar är onödig.
Men det är inte dessa mindre lyckade försök till gästspel i en annan genre man i första hand minns av Harry Potter och den flammande bägaren, utan det suggestiva, läskiga, fantastiska: kort sagt; magin.