Betyg: 3 av 6

Det har ju varit medvind i några år nu för skruvade alternativkomedier om disharmoniska familjer, så varför inte göra en till. Och här kommer den, en mysig rulle om en härligt störd storfamilj, körandes över den stora kontinenten i en gammal folkabuss.

Little Miss Sunshine är en skönhetstävling för barn i Kalifornien som 7-åriga Olive kvalat in i av en slump. Lite klyschigt, men mest fint, är att Olive inte ser ut som en ordinär skönhetsmiss. Hon är naturligtvis inte ful på riktigt utan bara maskerad i ett par gigantiska plastglasögon, men ändå. Hennes far, en aspirerande självhjälpsprofet, hoppas på ett förlagskontrakt. Så är det morbror Frank som nyss försökt avrunda en serie personliga nederlag med att ta livet av sig, storebror Dwayne som avgett tysthetslöfte och har Nietzsche på väggen, farfar som snortar heroin i smyg och mamma som försöker styra upp alltihop. Eftersom det kostar för mycket med flygbiljetter till alla, och Frank inte bör lämnas ensam hemma, får det bli folkabussen.

Resan blir inte helt okomplicerad (efter några mil ger kopplingen upp) och symboliserar familjemedlemmarnas strävan efter de mål som de kanske aldrig kan nå. Men man kan vara en vinnare utan att vinna…
Några scener i Little Miss Sunshine är skäl nog att se hela filmen, som när Frank förnedras av sin ex-pojkvän på en bensinmack. Kinnear, Colette och Carell är en solid trio, och Abigail Breslin är en väldigt charmig liten tjej. Jämfört med klassiska film-släktingar som Livet från den ljusa sidan och The Royal Tenenbaums är Little Miss Sunshine lätt glömd, men det kanske också är lite orättvis jämförelse.